Pressinformation

På senare tid har villkoren för utländska läkare i Sverige uppmärksammats av både nyhetsmedia och politiska debattörer. Det är bra eftersom det är ett politiskt område som har stor potential för förbättring, särskilt vad gäller de orimligt långa väntetiderna. För att debatten ska utmynna i välgrundade förslag är det dock viktigt att den, så långt som det är möjligt, bygger på fakta snarare än föreställningar.

Två frågor där debattörers uppfattningar verkar avvika från Socialstyrelsens beskrivning är TULE-provets roll respektive villkoren för erfarna specialist-läkare.

Dagens Nyheters ledare den 2 september 2015:

Det räcker inte att vara världsberömd hjärtkirurg för att få jobb på en thoraxklinik. Man måste också ha tillräckliga kunskaper i exempelvis gynekologi, barnsjukvård och psykiatri. Samt inom vårdrelaterad, svensk författning.

Allt detta är i någon mån rimligt. Det är viktigt att alla med legitimationsyrken känner till sin anmälningsplikt gällande exempelvis barn som far illa. Det är också rimligt att en hjärtkirurg kan något om psykiatri eftersom även psykiskt sjuka kan hamna på en thoraxklinik.

Men samtidigt förefaller det orimligt att en superduktig ortoped från Syrien får sitta hemma för att han inte klarade tillräckligt många av gynfrågorna på kunskapstestet. Kanske skulle man i stället börja fundera på om det verkligen är nödvändigt med ett legitimationssystem som ger individen carte blanche att arbeta på vilken klinik som helst.

Folkpartiets debattartikel den 27 oktober 2015:

3. Pröva införandet av en ny sorts läkarlegitimation, ett “vårdens körkort”. I dag krävs godkänt på ett omfattande medicinskt kunskapsprov för att utrikes födda läkare, utan vidareutbildning, ska få sina utbildningar godkända och erhålla svensk läkarlegitimation. Problemet är att väldigt få klarar provet på första försöket. Faktum är att det inte är ovanligt med ett tredje provförsök innan godkänt uppnås.

Det beror på att den svenska läkarlegitimationen kräver generella kunskaper, vilket kan försvåra valideringen av utländsk utbildning och kompetens. En ortoped måste förutom att visa att hen är en skicklig ortoped, även bemästra en rad andra verksamhetsfält, exempelvis psykiatri. I vissa fall vore det kanske bättre att ortopeden i fråga får göra det hen är bäst på, nämligen ortopedi.

Vi föreslår därför att regeringen gör systemet smidigare genom att undersöka möjligheterna att i stället för att enbart ställa krav på generella färdigheter, även se över möjligheten att i vissa fall endast ställa krav på särskilda färdigheter. Dessa färdigheter skulle kunna beskrivas och redovisas i läkar-legitimationen, som ett slags körkort. Det skulle innebära att personen i fråga får arbeta inom ett begränsat verksamhetsfält.

För det första:
Enligt Socialstyrelsens riktlinjer är TULE-provet inte avsett för specialister med betydande erfarenhet inom sina specialiteter – de förväntas istället gå provtjänstgöring inom aktuellt verksamhetsområde under ett halvår. Utifrån en bedömning av deras reella kompetens får de sedan gå vidare till legitimation, kompletterande utbildning eller, i sällsynta fall, TULE-provet. Förutom detta fåtal är det bara specialister utan betydande erfarenhet inom sina specialiteter som ska göra TULE-provet.

För det andra:
TULE-provet är inte ett legitimationsgivande prov – det som erhålls via ett godkänt resultat på provet är behörighet till allmäntjänstgöring (AT). Det är först efter 18+ månader av AT och ett godkänt resultat på AT-provet som tredjelandsläkaren utan vidareutbildning erhåller svensk läkar-legitimation.

Det som TULE-provet testar är alltså huruvida läkaren har de kunskaper som förutsätts under AT. Att kräva tillräckliga och ändamålsenliga kunskaper, i nivå med svensk läkarutbildning, är inte orimligt – man ska kunna lita på att svenska läkare besitter sådana kunskaper som förväntas av svenska läkare. Att en del utländska läkare har svårigheter med att klara provet betyder inte att provet ställer för breda krav, det betyder bara att provskrivarna inte är tillräckligt väl förberedda. Att sänka kunskapskraven kan vara en frestande åtgärd men en rimligare lösning är att erbjuda bättre stöd så att fler kan ta sig snabbare över den svenska TULE-ribban. Det vore ett billigt ekonomiskt pris att betala för en snabbare integration av nya läkare, samtidigt som vi inte skulle tumma på den svenska sjukvårdens personalstandard.

För det tredje:
Den möjlighet som Dagens Nyheter och Folkpartiet efterfrågar, att erfarna specialister ska kunna arbeta som specialister utan att först behöva ta sig genom den svenska legitimationsprocessen, finns redan och kallas för särskilt förordnande. Möjligheten används också, om än med förbehållet att Socialstyrelsen har genomdrivit en ifrågasatt tidsbegränsning.

Om möjligheten till särskilt förordnande inte används tillräckligt ofta så kan landstingen själva åtgärda det genom att ansöka om fler sådana. Om Socialstyrelsens tidsbegränsning av särskilda förordnanden är för snäv, eller om något kriterium är för restriktivt, så kan det åtgärdas på politisk väg. Dessa alternativ vore mindre radikala än ett införande av en partiell läkarlegitimation, som gissningsvis skulle kräva en hel del offentligt utredningsarbete och inte nödvändigtvis tillföra systemet särskilt mycket av praktiskt värde.

Post scriptum 2015-10-30
Läkarförbundet och SYLF kommenterar Folkpartiets förslag:
”Skapa inte A- och B-lag i läkarkåren”