Pressinformation

Det är möjligt att köpa läkarutbildning i Sverige. Allt som krävs är att den som betalar är en juridisk person, till exempel ett landsting eller ett företag (dock inte egenföretagare / enskild firma).

Svenska lärosäten utför redan idag uppdragsutbildningar åt arbetsgivare. Enligt en artikel i Lunds universitets magasin gäller det kompetens-utveckling men det finns inte något egentligt hinder för att arbetsgivare skulle kunna köpa hela utbildningar. Cecilia Lundberg, prodekan med ansvar för utbildningsfrågor vid Medicinska fakulteten, uttalade sig om detta i ovan nämnda artikel:

– Det är upplagt för ett moraliskt dilemma när det gäller utbildningar som arbetsgivaren efterfrågar, där söktrycket är högt och där det krävs toppbetyg för att komma in. För regelverket tillåter oss att sälja de här utbildningarna – om vi vill.

Förordning (2002:760) om uppdragsutbildning säger att:

Ett universitet eller en högskola som har staten som huvudman och som omfattas av högskolelagen (1992:1434) får bedriva uppdragsutbildning […]

[…] med uppdragsutbildning [avses] utbildning som anordnas mot avgift från annan än en fysisk person för den som uppdragsgivaren utser.

Om uppdragsgivaren är svenska staten, en svensk kommunal myndighet, ett svenskt landsting eller en motsvarande offentlig uppdragsgivare […] gäller […] att uppdraget ska avse
1. personalutbildning, eller
2. utbildning som behövs av arbetsmarknadsskäl eller av biståndspolitiska skäl.

När det inte är fråga om en offentlig uppdragsgivare gäller i stället […] att uppdraget ska avse personalutbildning som är ägnad att få betydelse för deltagarnas arbete åt uppdragsgivaren.

Högskolorna får själva bestämma avgiftens storlek. Avgiften skall beräknas så att full kostnadstäckning uppnås.

Detta har flera tunga implikationer.

För det första så kan landsting erbjuda sig att finansiera läkarutbildning i utbyte mot att de utbildade förbinder sig att stanna och arbeta ett visst antal år hos dem.

För det andra så har landstingen haft möjlighet att göra detta i många år, som ett sätt att försöka motverka den lokala läkarbristen och de stora kostnaderna för inhyrning av läkare – men de har ändå inte gjort det. Under förutsättning att studieavgifterna för tredjelandsstudenter motsvarar de avgifter som landstingen skulle behöva betala så skulle det ha kostat dem ungefär 1,3 miljoner kronor per läkarutbildning. Som en jämförelse så uppgick deras kostnader för hyrläkare till 2,86 miljarder kronor under år 2013. Med samma belopp hade de kunnat köpa åtminstone 2.000 grundutbildningar av läkare som sedan skulle vara avtalsbundna till dem under ett antal år. Åtminstone i teorin.

För det tredje så kan företag (och andra juridiska personer) utnyttjas för att kringgå den normala antagningen till läkarprogrammen. Detta skulle å ena sidan kunna yttra sig som att en arbetsgivare inom sjukvården köper en läkarutbildning åt en person tillhörande en underrepresenterad minoritet, till exempel ifall det finns ett stort behov av läkare som kan kommunicera på ett visst språk. Å andra sidan skulle det också kunna yttra sig som att ägaren av ett bemanningsföretag vill ge sin dotter en skjuts framåt i livet och anställer henne inom företaget för att sedan kunna köpa henne en läkarutbildning, med motiveringen att hon då blir mer värdefull som arbetskraft, vilket av en del kan uppfattas som en mindre ädel användning av regelverket.