Pressinformation

På senare tid har villkoren för utländska läkare i Sverige uppmärksammats av både nyhetsmedia och politiska debattörer. Det är bra eftersom det är ett politiskt område som har stor potential för förbättring, särskilt vad gäller de orimligt långa väntetiderna. För att debatten ska utmynna i välgrundade förslag är det dock viktigt att den, så långt som det är möjligt, bygger på fakta snarare än föreställningar.

Två frågor där debattörers uppfattningar verkar avvika från Socialstyrelsens beskrivning är TULE-provets roll respektive villkoren för erfarna specialist-läkare.

Dagens Nyheters ledare den 2 september 2015:

Det räcker inte att vara världsberömd hjärtkirurg för att få jobb på en thoraxklinik. Man måste också ha tillräckliga kunskaper i exempelvis gynekologi, barnsjukvård och psykiatri. Samt inom vårdrelaterad, svensk författning.

Allt detta är i någon mån rimligt. Det är viktigt att alla med legitimationsyrken känner till sin anmälningsplikt gällande exempelvis barn som far illa. Det är också rimligt att en hjärtkirurg kan något om psykiatri eftersom även psykiskt sjuka kan hamna på en thoraxklinik.

Men samtidigt förefaller det orimligt att en superduktig ortoped från Syrien får sitta hemma för att han inte klarade tillräckligt många av gynfrågorna på kunskapstestet. Kanske skulle man i stället börja fundera på om det verkligen är nödvändigt med ett legitimationssystem som ger individen carte blanche att arbeta på vilken klinik som helst.

Folkpartiets debattartikel den 27 oktober 2015:

3. Pröva införandet av en ny sorts läkarlegitimation, ett “vårdens körkort”. I dag krävs godkänt på ett omfattande medicinskt kunskapsprov för att utrikes födda läkare, utan vidareutbildning, ska få sina utbildningar godkända och erhålla svensk läkarlegitimation. Problemet är att väldigt få klarar provet på första försöket. Faktum är att det inte är ovanligt med ett tredje provförsök innan godkänt uppnås.

Det beror på att den svenska läkarlegitimationen kräver generella kunskaper, vilket kan försvåra valideringen av utländsk utbildning och kompetens. En ortoped måste förutom att visa att hen är en skicklig ortoped, även bemästra en rad andra verksamhetsfält, exempelvis psykiatri. I vissa fall vore det kanske bättre att ortopeden i fråga får göra det hen är bäst på, nämligen ortopedi.

Vi föreslår därför att regeringen gör systemet smidigare genom att undersöka möjligheterna att i stället för att enbart ställa krav på generella färdigheter, även se över möjligheten att i vissa fall endast ställa krav på särskilda färdigheter. Dessa färdigheter skulle kunna beskrivas och redovisas i läkar-legitimationen, som ett slags körkort. Det skulle innebära att personen i fråga får arbeta inom ett begränsat verksamhetsfält.

För det första:
Enligt Socialstyrelsens riktlinjer är TULE-provet inte avsett för specialister med betydande erfarenhet inom sina specialiteter – de förväntas istället gå provtjänstgöring inom aktuellt verksamhetsområde under ett halvår. Utifrån en bedömning av deras reella kompetens får de sedan gå vidare till legitimation, kompletterande utbildning eller, i sällsynta fall, TULE-provet. Förutom detta fåtal är det bara specialister utan betydande erfarenhet inom sina specialiteter som ska göra TULE-provet.

För det andra:
TULE-provet är inte ett legitimationsgivande prov – det som erhålls via ett godkänt resultat på provet är behörighet till allmäntjänstgöring (AT). Det är först efter 18+ månader av AT och ett godkänt resultat på AT-provet som tredjelandsläkaren utan vidareutbildning erhåller svensk läkar-legitimation.

Det som TULE-provet testar är alltså huruvida läkaren har de kunskaper som förutsätts under AT. Att kräva tillräckliga och ändamålsenliga kunskaper, i nivå med svensk läkarutbildning, är inte orimligt – man ska kunna lita på att svenska läkare besitter sådana kunskaper som förväntas av svenska läkare. Att en del utländska läkare har svårigheter med att klara provet betyder inte att provet ställer för breda krav, det betyder bara att provskrivarna inte är tillräckligt väl förberedda. Att sänka kunskapskraven kan vara en frestande åtgärd men en rimligare lösning är att erbjuda bättre stöd så att fler kan ta sig snabbare över den svenska TULE-ribban. Det vore ett billigt ekonomiskt pris att betala för en snabbare integration av nya läkare, samtidigt som vi inte skulle tumma på den svenska sjukvårdens personalstandard.

För det tredje:
Den möjlighet som Dagens Nyheter och Folkpartiet efterfrågar, att erfarna specialister ska kunna arbeta som specialister utan att först behöva ta sig genom den svenska legitimationsprocessen, finns redan och kallas för särskilt förordnande. Möjligheten används också, om än med förbehållet att Socialstyrelsen har genomdrivit en ifrågasatt tidsbegränsning.

Om möjligheten till särskilt förordnande inte används tillräckligt ofta så kan landstingen själva åtgärda det genom att ansöka om fler sådana. Om Socialstyrelsens tidsbegränsning av särskilda förordnanden är för snäv, eller om något kriterium är för restriktivt, så kan det åtgärdas på politisk väg. Dessa alternativ vore mindre radikala än ett införande av en partiell läkarlegitimation, som gissningsvis skulle kräva en hel del offentligt utredningsarbete och inte nödvändigtvis tillföra systemet särskilt mycket av praktiskt värde.

Post scriptum 2015-10-30
Läkarförbundet och SYLF kommenterar Folkpartiets förslag:
”Skapa inte A- och B-lag i läkarkåren”

Häromdagen publicerade Dagens Nyheter en artikel om svenska läkar-studenter i utlandet. I artikeln görs påståenden som är av stor betydelse för artikelns budskap – och därtill felaktiga.

“De svenska läkarstudenterna utomlands blir allt fler, och utgör nu mer än en fjärdedel av läkarstudenterna.”

Tvärtemot det som hävdas blir de svenska läkarstudenterna utomlands allt färre. Under läsåret 2014/15 var antalet svenska läkarstudenter i utlandet det lägsta på 6 år, vilket bland annat uppmärksammades i Läkartidningen. Dagens Nyheter informerades också om detta per e-mail den 13 augusti.

“Den svenska läkarutbildningen är svår att komma in på. Platserna är få och bra betyg är ingen garanti för att komma in.”

Tvärtemot det som hävdas innebär tillräckligt bra betyg faktiskt, i praktiken, en antagningsgaranti. Inför vårterminen 2015 antogs ansökande i BI-kvoten med 21,30 av 22,50, i BIEX-kvoten med 21,09 av 22,50, i BII-kvoten med 21,90 av 22,50 samt i HP-kvoten med 1,70 av 2,00. Av de nationella antagningskvoterna är det bara BF-kvoten som har det högsta möjliga jämförelsetalet som lägsta antagningsgräns – och där minimeras inslaget av lottning genom användning av högskoleprovspoäng som extra kriterium för urval.

Att Dagens Nyheter sprider negativt vinklade uppfattningar om antagningsmöjligheterna, snarare än konkreta fakta, är problematiskt – inte minst med tanke på de skolungdomar vars föräldrar inte är bekanta med den svenska universitetsvärlden och vägarna in i den. Jag har mött många läkarstudenter med utländsk bakgrund som har tackat mig personligen för att läkarstudent.se visade dem att det var möjligt att kämpa sig till antagning och gav dem konkreta mål att sikta mot. Det är djupt rörande att känna att man har förmågan att göra så stor skillnad till det bättre för människors liv – och det blir då en besvikelse att se Sveriges dominerande dagstidning dra i motsatt riktning genom oaktsamhet. Ungdomar behöver inte matas med en diffus, nedtryckande känsla av att “det är svårt”, “det går nog inte”; det de har användning för är snarare tydlig information om att “det här är gränsen som du behöver ta dig över för att nå det här målet”, “det är möjligt med tillräckligt mycket flit”.

Att platserna skulle vara få är också ett mycket relativt påstående. Antalet platser vid svenska läkarprogram har närapå fördubblats sedan 1999 och antalet nyabörjare passerar snart 1,5 % av antalet 19-åringar per årskull.

“[…] de som studerat utomlands återvänder ofta hem efter ­avslutad utbildning. Det är problematiskt, menar Läkarförbundet.

– Det är fel att vi låter andra länder utbilda våra läkare. En läkarutbildning kostar mycket och dessutom behöver länderna ofta sina läkare själva, säger Karin Båtelson, vice ordförande i Läkarförbundet.”

En mycket viktig omständighet som ovanstående stycke inte nämner är att många av de aktuella läkarprogrammen i Östeuropa, om inte rentav alla, är rena exportprodukter – ländernas egna studenter läser vid separata läkar-program, ofta parallellt med de engelskspråkiga läkarprogrammen. Att framställa svenskars köp av läkarutbildning därifrån som att rika Sverige plundrar fattiga östeuropeiska länder på läkare är alltså direkt felaktigt – det är snarare så att de ekonomiskt dynamiska östeuropeiska länderna gör stora vinster på att sälja läkarutbildning till marknadspriser.

Artikeln går även in på frågan om läkarbristen kontra läkarprogrammens dimensionering. Tyvärr omnämns inte den växande problematiken med flaskhalsen mellan svensk läkarexamen och allmäntjänstgöringen (AT) som krävs för att en läkare ska bli legitimerad och behörig till självständig yrkesutövning. Fler platser vid läkarprogrammen ger inte fler läkare om inte landstingen också ökar antalet AT-platser och sedan många år tillbaka räcker de inte för att täcka behovet. Enligt SYLF:s AT-enkät 2015 medförde bristen på AT-platser en genomsnittlig väntetid mellan läkarexamen och AT på 10 månader nationellt och 19 månader i landstinget med längst väntetid.

Sveriges Kommuner och Landsting anser att landstingen bör behålla AT-ansvaret. Om regeringen istället väljer att genomföra läkarutbildnings-utredningens förslag så kan det alltså minska läkarbristen genom att många nya läkare inte längre hålls tillbaka av AT-väntetiden och att läkarna istället får ett förlängt yrkesliv som legitimerade.