Jag hade båda mina intervjuer direkt i följd. Först psykologen, en trevlig man som till vardags jobbade som professor på SU. Han sa redan från början att samtalet skulle vara väldigt öppet, och det var det verkligen, lite mer än jag var beredd på. Hans första fråga var ungefär, "Hur kommer sig att du hamnat här, på intervju till läkarlinjen?" Han avbröt aldrig utan lät mig babbla på ganska länge. Allt som allt tror jag han frågade kanske 10 - 15 frågor (mycket lite på en 50 min intervju). Jag tyckte det var lite jobbigt att hålla långa utläggningar till varje fråga, nästan helt utan följdfrågor. Jag fick också ganska lite respons i övrigt från honom (t.ex. ljud, miner, och andra komponenter i ett samtal). Jag tror han försökte leda mig så lite som möjligt för att få ett intryck av mig som helt var baserat på vad jag sa (och inte hans följdfrågor). Han fokuserade ganska mycket på mina vänner och intressen (de var de frågorna som ledde till mest följdfrågor).
Det var väldigt svårt att läsa honom i allmänhet, så jag har ingen aning om vad han tyckte om mig...
Sedan följde läkar/lärarintervjun med en kvinna som arbetar på Danderyd som intensivvårdsläkare. Hon undervisar KI-eleverna under senare klin-terminer. Den här intervjun kändes lättare, den passade mig helt enkelt bättre, med många och snabba frågor, och mycket följdfrågor. Dessutom tror jag vi byggde upp lite mer rapport (vad heter det på svenska?), synk eller vad man ska säga. Hon var mer responsiv på det jag sa, dessutom lyckades hon ställa många av de frågor jag ville svara på. Hon fokuserade ganska mycket på min familj, och såklart på mina studier och studievana.
De notoriska provokationsfrågorna som det varnas för på detta och andra forum uteblev faktiskt. Båda frågade lite ytligt vilka betyg jag hade fått i vissa ämnen, men det kändes knappast som en provokation. Båda frågade lite om jobbiga upplevelser i livet, men inte på ett okänsligt sätt, dock pratade vi om del grejer man kanske inte pratar om så ofta annars (livet/döden, jobbiga familjeförhållanden etc.) Båda frågade även på slutet om de hade missat något, eller om det var något annat man ville ta upp. Det tyckte jag var bra, för då fick man en chans att sälja sig mer direkt. Det som uppmuntras ganska ofta på den här sidan och forumet, att försöka styra samtalet, gjorde jag inte så mycket. Jag tror mest att det inte är min samtalsstil riktigt, och jag ville inte försöka med något som inte kändes naturligt. Vi får förstås se hur det går...
Så här i efterhand känns det väldigt skönt att ha det gjort. Nu är det bara den pinande väntan på resultaten kvar, vilket föranleder mig att fråga framförallt Nisse, hur snabbt kan man få veta? Man får inget meddelande om intervjupoäng annat än vid antagningsbeskedet, eller?
Nu är det dags för er andra att berätta om era intervjuer!