Antagningskravsdumpningens effekter på lön och arbetsmarknad

[StudLinkp]

Vill börja med att betona att jag inte missunnar någon enskild individ möjligheten att få studera till läkare, så ingen nyantagen läkarstudent behöver ta illa upp.

Trots det kan jag knappast vara den enda som oroas och bedrövas över hur Sveriges läkarprograms status och standard börjat nedmonteras i allt snabbare takt.
Ett nytt lärosäte 2011, rekordmånga antagna back-to-back de båda terminsstarterna under 2011, lägsta antagningspoängen någonsin senaste HT/VT, Jan Björklunds planer på att ytterligare utvidga intaget.

Att större klasser generellt sett ger sämre genomsnittliga studieresultat är sedan länge en vedertagen sanning med en hel del forskning som stöd. Samtidigt är det svårt att förneka att de som inte fått toppbetyg och med HP-resultat omkring 1.7-1.8 har svårt att mäta sig akademiskt med de med absoluta toppresultat.
(Eventuell diskussion om potentiell förhöjd social förmåga hos de med sämre gymnasiebetyg eller HP-resultat lämnar jag därhän.)

Detta löper stor risk att leda till en över lag sämre läkarutbildning i sverige.

Kan detta på sikt sänka svenska läkares status och konkurrenskraft på den internationella arbetsmarknaden?
Hur kommer detta att påverka svenska läkares löner och tillgång till AT-platser i landet?

Mvh besviken student i Linköping

[ssss]

allvarligt talat..

jag betvivlar din egen akademiska förmåga. du har uppenbarligen inte förstått vidden av betygsinflationen i Sverige. hur kan du på fullaste allvar tro att det är så solklart att en person med toppbetyg har starkare akademiska förmågor på läkarprogrammet än en person med 1,7 - 1,8 på HP???? betygsinflationen talar sitt klara språk, så är helt enkelt inte fallet. sen att läkarprogrammet långt ifrån är det svåraste högskoleprogrammet i Sverige bör du också ha i åtanke.

dessutom! jag tror du kommer få svårt att upptäcka några större skillnader i kompetens och lämplighet för läkarprogrammet mellan de personer med 1,7 - 1,8 och de personer med 1,9 - 2,0.

vidare så visar alla studier gjorda på färdiga studenter som blivit antagna via det alternativa urvalet PIL på Karolinska ingen mätbar skillnad i kompetens och fullföljande av programmet gentemot personer antagna via betyg eller HP. stora majoriteten av dessa "PILare" har då alltså ett HP-resultat mellan 1,5 och 1,8!!!

jag är inte det minsta oroad över utvecklingen, utan mer oroad över din egen inställning och tankegång.

släpp det där med statusen nu för f-n.. kom igen, det är 2011 nu!

du borde kanske behöva kolla på filmen Patch Adam's, haha!

[Gäst]

det mest tragiska är också att du säger du inte missunnar någon sin plats på läkarprogrammet.

det är ju precis det du gör!!!

[stycke borttaget]

Personliga påhopp är inte en konstruktiv debattmetod.
Ifall de upprepas kommer tråden att låsas.
/ Moderator

[Erik]

Hur menar du att utbildningens kvalitet skulle påverkas av antagningsgränserna? De verkar oberoende av varandra.

Samtidigt är det svårt att förneka att de som inte fått toppbetyg och med HP-resultat omkring 1.7-1.8 har svårt att mäta sig akademiskt med de med absoluta toppresultat.

Ok, grundat på vad? Jag skrev 1,9 på mitt första och enda Hp och kommer in på KI i vår. Gör det mig sämre eller bättre än de som lyckades skriva 2,0 på sitt femte försök?

Jag är redan trött på den elitistiska självbilden som verkar finnas hos vissa medicinstudenter.

[sertoli]

Självklart kommer det att kunna påverka yrkesgruppen.
Men det är framförallt andra faktorer som kommer föra yrkesgruppen i den riktningen; arbetande läkare som är nöjda med den lön och de arbetsvillkor de får, ett läkarförbund vars tidning mer liknar en patientorganisations-tidning (istället för att i huvudsak verka för sina medlemmars intressen) och studenter som har en allmänt slapp attityd och "gullig" inställning (typ "höj sjuksköterskors lön, sänk vår" eller liknande)..

[empezar]

Det är inte alls PK att kräva bättre villkor som läkare. Man märker det ganska tydligt när man diskuterar olika frågor med studenter på programmet. Läkarrocken vågar ingen ta i med tång längre. "Jag behöver ingen rock för att jobba som läkare, det sitter i attityden!" säger läkarstudenter på de tidiga terminerna. Yrkesstolthet får man inte ha (alltså en önskan att bära någon slags utmärkande uniform och därmed bli igenkänd som läkare på sjukhuset). Man får inte vilja ha högre lön, eftersom andra yrkesgrupper har sämre lön (med samma tankesätt borde sjuksköterskorna vara nöjda som det är eftersom Afrikas barn har det betydligt sämre än dem). Man får inte vilja stafetta (mer pengar, mer frihet), eftersom man då är en del av "problemet". Ergo får man alltså aldrig tänka på sig själv eller på läkarkåren som grupp (kolla Läkarförbundet som numera bara vågar diskutera löneskillnader mellan kvinnliga och manliga läkare, inte läkares löner som helhet). Man ska alltid se till samhällets bästa. Precis som alla andra människor, right? Nej, läkare ska vara någon slags änglar som aldrig behöver gå på toaletten eller äta lunch.

Usch.

Och det lär knappast bli bättre, nej. Lägre antagningskrav kommer medföra att läkarutbildningens status bland vanligt folk minskar, vilket kommer medföra färre sökande, vilket kommer driva ner kraven ännu lägre. Jag undrar vad det är som kommer hindra läkaryrket att gå samma väg som läraryrket. Är det rörligheten kanske?

Edit: Usch vad bitter jag låter. Jag är dock trots allt positivt inställd till det här yrket. Men det ska mycket till för att jag ska stanna kvar i Sverige efter legitimationen är min.

[Erik]

Men vänta lite nu, vad har allt detta med antagningskraven att göra? Kompetens och kunskapskontroll ska väl ändå ske kontinuerligt under och efter utbildningen, inte innan? Många studenter verkar besatta av att den elitistiska prägel på läkarprogrammet skulle försvinna med sänkta krav och jag har svårt att förstå varför detta skulle vara något negativt. Kanske skulle man då slippa alla idioter som redan termin 1 vet att dom ska leva ett liv i glamour och status som neurokirurger eller liknande. Empezar, du skrev väl högskoleprovet 5-6 ggr med ett antal resultat under 1,6 innan du fick ditt 2.0 om jag inte missminner mig. Gör det dig bättre eller sämre än mig som bara fick 1.9 vid första tillfället? Med tanke på att många som tar sig in på läkarprogrammet gör det efter många år av misslyckade försök så har jag svårt att förstå ditt resonemang angående antagningskraven.

Läkaryrket kommer aldrig gå samma väg som lärarna, framförallt för att det krävs en enorm kompetens för att producera specialistvård men även för att läkaryrket är legitimerat och hårt reglerat. Däremot kan, och får, vilken nolla som helst vikariera som lärare.

[empezar]

<offtopic>
Om man tror att man inte blir bättre på någonting genom att plugga till högskoleprovet, så kan jag förstå att du ser på saken som du gör.

Vilket resultat man skriver på första försöket på högskoleprovet är nog ganska avhängigt ens uppväxt. Jag skrev mitt första högskoleprov när jag var 23 år gammal och inte hade läst mer än 400 poäng på Hotell & restaurang-linjen på gymnasiet cirka sex år tidigare. Två och ett halvt års komvuxstudier och idogt högskoleprovpluggande senare skrev jag 2,0. Jag var betydligt mer studieduglig då än när jag skrev det första gången.

Så jag anser att ett 2,0 är ett 2,0 oavsett hur man fick det (så länge man inte fuskat), och då är ett 2,0 så klart bättre än ett 1,9. Jag ser på samma sätt på omtentor. Får man 95 procent på en omtenta så kan man mer om ämnet än någon som får 80 procent på första försöket. Jag tycker det är ganska löjligt att lägga så mycket vikt vid att klara allting på första försöket.
</offtopic>

Angående antagningskraven och deras effekt på lön och arbetsmarknad så är det ju på väg åt det hållet du beskriver lärare; att "vilken nolla som helst" kan bli antagen. Och jag är av åsikten att "vilken nolla som helst" dessutom kan klara utbildningen. Det behövs bara lite motivation.

[Erik]

<offtopic>
Om man tror att man inte blir bättre på någonting genom att plugga till högskoleprovet, så kan jag förstå att du ser på saken som du gör.

Vilket resultat man skriver på första försöket på högskoleprovet är nog ganska avhängigt ens uppväxt. Jag skrev mitt första högskoleprov när jag var 23 år gammal och inte hade läst mer än 400 poäng på Hotell & restaurang-linjen på gymnasiet cirka sex år tidigare. Två och ett halvt års komvuxstudier och idogt högskoleprovpluggande senare skrev jag 2,0. Jag var betydligt mer studieduglig då än när jag skrev det första gången.

Så jag anser att ett 2,0 är ett 2,0 oavsett hur man fick det (så länge man inte fuskat), och då är ett 2,0 så klart bättre än ett 1,9. Jag ser på samma sätt på omtentor. Får man 95 procent på en omtenta så kan man mer om ämnet än någon som får 80 procent på första försöket. Jag tycker det är ganska löjligt att lägga så mycket vikt vid att klara allting på första försöket.
</offtopic>

Jag håller till stor del med. Min poäng kvarstår dock. Även om höga antagningskrav skulle vara ett sätt att sålla ut personer som inte har kapaciteten för att klara studierna så är det fortfarande de kontroller som sker under själva utbildningen som är relevanta för att bedöma hur väl individen är förberedd för yrkeslivet. Det är mycket möjligt att personer med lägre hp poäng har potentialen att utvecklas på samma sätt som du själv gjorde, med skillnaden att de sker under istället för innan utbildningen.

Angående antagningskraven och deras effekt på lön och arbetsmarknad så är det ju på väg åt det hållet du beskriver lärare; att "vilken nolla som helst" kan bli antagen. Och jag är av åsikten att "vilken nolla som helst" dessutom kan klara utbildningen. Det behövs bara lite motivation.

Och om det nu skulle vara så, är det något problem? Om personen ifråga har tillskansat sig de nödvändiga kunskaper och färdigheter som krävs så är enligt mitt tycke allt gott och väl. Sen är det givetvis viktigt att de kunskapskontroller som finns på utbildningen är tillräckliga för att garantera en adekvat kunskapsnivå på de som utbildas.

Sen vill jag bara poängtera att jag håller med i mycket annat du säger. Jag ser med viss oro på allmänhetens reaktioner när löner, staffetläkare, arbetssituation m.m diskuteras. Ett problem som jag själv till stor del tror grunnar sig i okunskap (och kanske ett uns av avundsjuka, även om jag vill tro att det inte ska behöva vara så).