Roligt att hitta tillbaka till denna tråd några år och x antal hp senare. Here we go:
Linus Kallgard skrev:Tanken om att ett jämlikt samhälle ger bättre hälsa står orörd, jag tänkte utveckla den lite:
Att inkomstklyftorna i Sverige ökar vet nog de flesta. Enligt en oecd-rapport har de sedan 1985 ökat mest i Sverige av alla OECD-länder:
”På befolkningsnivå finns ett negativt samband mellan inkomstspridning och hälsa”, skriver folkhälsomyndigheten, ett påstående som för mig också är föga förvånande:
Även läkarförbundets förra ordförande Marie Wedin skriver att ”De sociala skillnaderna i hälsa har vuxit i världen och i Sverige. Det har visat sig att finns ett stort samband mellan social »hackordning« och hälsa.”:
Läkarförbundet skriver även i sina läkaretiska regler att ”Läkaren ska i sin gärning ha patientens hälsa som det främsta målet” (vilket borde vara en självklarhet)
Men om man som läkare begär lika stor procentuell löneförhöjning som låglöneyrken så ökar inkomstspridningen ännu mer, vilket alltså enligt folkhälsomyndigheten på befolkningsnivå ger sämre hälsa. Därför tycker jag att man som läkare snarare bör agera för att försöka minska den socioekonomiska segregationen, och således ser jag en dubbelmoral i att läkarförbundet varje år arbetar för höjda läkarlöner.
Argumentet kan rekonstrueras på följande vis (det ger en bättre överblick, jag har försökt rekonstruera det så rättvist som möjligt):
(1) Om läkare får högre löner så ökar inkomstspridningen.
(2) En ökad inkomstspridning ger sämre befolkningshälsa.
(3) En sämre befolkningshälsa ger sämre patienthälsa.
(4) Läkare ska i sin gärning ha patienthälsa som det främsta målet.
(C) Därför ska läkare inte sträva efter högre löner.
Redan här kan jag se att argumentet inte är giltigt då innebörden av "ökad inkomstspridning" skiftar mellan (1) och (2) vilket utgör ett argumentationsfel. Ökad inkomstspridning i (2) beror utöver lön på såväl kapitalinkomster som företagande som framgår av rapporten. Ökningen i (1) utgörs enbart av läkares löner och är betydligt mindre omfattande. Argumentets giltighet förutsätter att innebörden är densamma i hela argumentet och resonemanget blir därför inte logiskt beroende på vilken tolkning man väljer, vilket gör det hela till ett svagt argument. Jag lämnar till var och en att värdera rimligheten hos de övriga premisserna.
Sedan bör det nämnas något om vad som innebär "högre löner". Läkares reallöneutveckling mht inflation har varit negativ sedan 70-talet medan de flesta andra yrkesgrupper (även mer välbetalda) haft en starkt positiv utveckling. Borde det inte i det läget (samt med dagens höga inflation) vara rent ekonomiskt motiverat att läkares löner också höjdes då de i praktiken sjunkit? Märk väl att det krävs en lång utbildning innan lönen blir signifikant högre än genomsnittet, innan kan man knappast prata om att läkarlönerna är höga (och de ligger i början under genomsnittet).
Linus Kallgard skrev:Det är även mycket viktigt att det finns en stor attraktionskraft för begåvade människor i detta viktiga yrke, som ni påpekar. Dock är jag inte säker på att lön och status bör spela huvudrollen i att skapa den attraktionskraften? Läkarprogrammet är ju en av utbildningarna med klart flest antal behöriga sökande per antagning, och antagningspoängen är så höga att betygsskillnaderna mellan de behöriga knappast kan anses spela någon roll. Kanske att man då hellre ser att en större andel av denna skara sökt sig hit på grund av engagemang och intresse för yrket än för status och lön? (Därmed inte sagt att kombinationen inte är möjlig!)
Ingen har sagt att lön och status ska spela huvudrollen, även om det säkert gör det för många. Det innebär inte att lön och status i sig utgör sämre motiv än intresse för att utföra ett bra arbete. Att man har lön och status som en drivkraft innebär inte automatiskt att man blir en dålig läkare jämfört med enbart intresse, givet att syftet är att förbättra patienthälsan.
Linus Kallgard skrev:Kopplingen mellan ansvar och lön tycker jag inte man bör ta för given. I länder som USA där det förekommer mer stämningar hit och dit kanske den är relevant, men så fungerar inte rättssystemet i Sverige. Blir man bättre på att ta ansvar av en hög lön? Eller är det så plågsamt att ta ansvar att man måste kompenseras med hög lön? Hur kul kan ett jobb helt utan ansvar vara?
Det finns ett grundläggande samband mellan ansvar och lön. Anta att ett företag tillverkar produkt X, där i genomsnitt en produkt på 1000 är defekt, vilket får oerhört svåra konsekvenser för användaren. Företaget utlyser därför en tjänst som produktansvarig bland sina medarbetare. Ansvarig får bära fullt ansvar (moraliskt, straffrättsligt eller ekonomiskt) gentemot den som drabbas om något händer. Trots det innebär tjänsten ingen ökad lön, utan företaget hoppas genom beskrivningen att det är "kul" och "hur plågsamt kan lite ansvar vara" att folk kommer slåss om tjänsten. Visst skulle arbetsgivare bli jätteglada om det här kunde implementeras i praktiken? Varför skaffar läkare i USA dyra försäkringar mot stämningar, om det nu är så kul och enkelt att ha så mycket ansvar?
Jag tror slutligen att intentionerna - att förbättra vården - i grunden är väldigt goda. Tyvärr verkar det som att man slår mot fel ände med resonemang som varken är rationella eller realistiska. Jag tror till och med att vården som helhet skulle bli bättre om läkare gavs ökat självförtroende och tacksamhet istället för att bemötas med skamretorik när man efter minst 12 års krävande utbildning får en lön som enbart på slutsiffran verkar se högre ut än genomsnittet.
Jag kan för övrigt berätta om en verklig anekdot. Ett sjukhus i Stockholmstrakten hyrde in en konsult, som fick uppdraget att komma med en plan på att spara in 6 mkr på ett år. Oerhört svårt verkade det, men uppdraget visade sig vara väldigt enkelt och man kunde tom spara hela 8 miljoner på ett år. I tron om att lösningen var klar presenterades planen kommande måndag för fullmäktige i kommunen och fick sedan avslag direkt. Orsaken var att konsulten föreslog nedskärningar på administrationen (vilket enkelt kunde utföras), vilket politikerna absolut inte tillät, då de själva är beroende av en omfattande administration för att kunna utöva sin politik och tillämpa NPM-styrning. Följden blev att konsulten skickades hem, med uppmaningen att utföra samma besparing, fast på personalen. Det här - om något - är det som
verkligen leder till en försämrad patienthälsa.
Roligt att hitta tillbaka till denna tråd några år och x antal hp senare. Here we go:
[quote="Linus Kallgard"]Tanken om att ett jämlikt samhälle ger bättre hälsa står orörd, jag tänkte utveckla den lite:
Att inkomstklyftorna i Sverige ökar vet nog de flesta. Enligt en oecd-rapport har de sedan 1985 ökat mest i Sverige av alla OECD-länder:
”På befolkningsnivå finns ett negativt samband mellan inkomstspridning och hälsa”, skriver folkhälsomyndigheten, ett påstående som för mig också är föga förvånande:
Även läkarförbundets förra ordförande Marie Wedin skriver att ”De sociala skillnaderna i hälsa har vuxit i världen och i Sverige. Det har visat sig att finns ett stort samband mellan social »hackordning« och hälsa.”:
Läkarförbundet skriver även i sina läkaretiska regler att ”Läkaren ska i sin gärning ha patientens hälsa som det främsta målet” (vilket borde vara en självklarhet)
Men om man som läkare begär lika stor procentuell löneförhöjning som låglöneyrken så ökar inkomstspridningen ännu mer, vilket alltså enligt folkhälsomyndigheten på befolkningsnivå ger sämre hälsa. Därför tycker jag att man som läkare snarare bör agera för att försöka minska den socioekonomiska segregationen, och således ser jag en dubbelmoral i att läkarförbundet varje år arbetar för höjda läkarlöner.[/quote]
Argumentet kan rekonstrueras på följande vis (det ger en bättre överblick, jag har försökt rekonstruera det så rättvist som möjligt):
(1) Om läkare får högre löner så ökar inkomstspridningen.
(2) En ökad inkomstspridning ger sämre befolkningshälsa.
(3) En sämre befolkningshälsa ger sämre patienthälsa.
(4) Läkare ska i sin gärning ha patienthälsa som det främsta målet.
(C) Därför ska läkare inte sträva efter högre löner.
Redan här kan jag se att argumentet inte är giltigt då innebörden av "ökad inkomstspridning" skiftar mellan (1) och (2) vilket utgör ett argumentationsfel. Ökad inkomstspridning i (2) beror utöver lön på såväl kapitalinkomster som företagande som framgår av rapporten. Ökningen i (1) utgörs enbart av läkares löner och är betydligt mindre omfattande. Argumentets giltighet förutsätter att innebörden är densamma i hela argumentet och resonemanget blir därför inte logiskt beroende på vilken tolkning man väljer, vilket gör det hela till ett svagt argument. Jag lämnar till var och en att värdera rimligheten hos de övriga premisserna.
Sedan bör det nämnas något om vad som innebär "högre löner". Läkares reallöneutveckling mht inflation har varit negativ sedan 70-talet medan de flesta andra yrkesgrupper (även mer välbetalda) haft en starkt positiv utveckling. Borde det inte i det läget (samt med dagens höga inflation) vara rent ekonomiskt motiverat att läkares löner också höjdes då de i praktiken sjunkit? Märk väl att det krävs en lång utbildning innan lönen blir signifikant högre än genomsnittet, innan kan man knappast prata om att läkarlönerna är höga (och de ligger i början under genomsnittet).
[quote="Linus Kallgard"]Det är även mycket viktigt att det finns en stor attraktionskraft för begåvade människor i detta viktiga yrke, som ni påpekar. Dock är jag inte säker på att lön och status bör spela huvudrollen i att skapa den attraktionskraften? Läkarprogrammet är ju en av utbildningarna med klart flest antal behöriga sökande per antagning, och antagningspoängen är så höga att betygsskillnaderna mellan de behöriga knappast kan anses spela någon roll. Kanske att man då hellre ser att en större andel av denna skara sökt sig hit på grund av engagemang och intresse för yrket än för status och lön? (Därmed inte sagt att kombinationen inte är möjlig!)[/quote]
Ingen har sagt att lön och status ska spela huvudrollen, även om det säkert gör det för många. Det innebär inte att lön och status i sig utgör sämre motiv än intresse för att utföra ett bra arbete. Att man har lön och status som en drivkraft innebär inte automatiskt att man blir en dålig läkare jämfört med enbart intresse, givet att syftet är att förbättra patienthälsan.
[quote="Linus Kallgard"]Kopplingen mellan ansvar och lön tycker jag inte man bör ta för given. I länder som USA där det förekommer mer stämningar hit och dit kanske den är relevant, men så fungerar inte rättssystemet i Sverige. Blir man bättre på att ta ansvar av en hög lön? Eller är det så plågsamt att ta ansvar att man måste kompenseras med hög lön? Hur kul kan ett jobb helt utan ansvar vara?[/quote]
Det finns ett grundläggande samband mellan ansvar och lön. Anta att ett företag tillverkar produkt X, där i genomsnitt en produkt på 1000 är defekt, vilket får oerhört svåra konsekvenser för användaren. Företaget utlyser därför en tjänst som produktansvarig bland sina medarbetare. Ansvarig får bära fullt ansvar (moraliskt, straffrättsligt eller ekonomiskt) gentemot den som drabbas om något händer. Trots det innebär tjänsten ingen ökad lön, utan företaget hoppas genom beskrivningen att det är "kul" och "hur plågsamt kan lite ansvar vara" att folk kommer slåss om tjänsten. Visst skulle arbetsgivare bli jätteglada om det här kunde implementeras i praktiken? Varför skaffar läkare i USA dyra försäkringar mot stämningar, om det nu är så kul och enkelt att ha så mycket ansvar?
Jag tror slutligen att intentionerna - att förbättra vården - i grunden är väldigt goda. Tyvärr verkar det som att man slår mot fel ände med resonemang som varken är rationella eller realistiska. Jag tror till och med att vården som helhet skulle bli bättre om läkare gavs ökat självförtroende och tacksamhet istället för att bemötas med skamretorik när man efter minst 12 års krävande utbildning får en lön som enbart på slutsiffran verkar se högre ut än genomsnittet.
Jag kan för övrigt berätta om en verklig anekdot. Ett sjukhus i Stockholmstrakten hyrde in en konsult, som fick uppdraget att komma med en plan på att spara in 6 mkr på ett år. Oerhört svårt verkade det, men uppdraget visade sig vara väldigt enkelt och man kunde tom spara hela 8 miljoner på ett år. I tron om att lösningen var klar presenterades planen kommande måndag för fullmäktige i kommunen och fick sedan avslag direkt. Orsaken var att konsulten föreslog nedskärningar på administrationen (vilket enkelt kunde utföras), vilket politikerna absolut inte tillät, då de själva är beroende av en omfattande administration för att kunna utöva sin politik och tillämpa NPM-styrning. Följden blev att konsulten skickades hem, med uppmaningen att utföra samma besparing, fast på personalen. Det här - om något - är det som [i]verkligen[/i] leder till en försämrad patienthälsa.