Forum

Jag känner igen mig lite i det du berättar empezar. I min familj är jag den första att studera på högskolan, mina föräldrar hoppade båda av skolan i åttonde klass. Det var ingen som hade pratat med mig om högskola eller något åt det hållet. Snarare var det så att jag fick arbeta och sköta om hus och tomt åt min mor som är sjuk.

Personligen tycker jag det är skolans ansvar att informera om vidare studier och vad det innebär för det är ingen självklarhet i alla hem. Det är däremot inte skolans ansvar att hålla koll på vad ungdomar gör på fritiden (vilket många vill lasta över på skolan).

Dagens skolsystem stoppar många, jag tycker att man ska förlänga grundskolan och sedan ha olika block man väljer att läsa. För det finns ämnen som man läser på alla gymnasieprogram och det borde vara bättre att förlänga grundskolan. Vid klarad "förlängd grundskola" (väljer att kalla den så) så är man behörig att söka ett block (betygsurval). Eftersom valen skulle vara förlagda senare hade man fått mer tid att grubbla. Blocken skulle inte vara så stora, man skulle ha lättare att läsa upp betyg eller byta block. Jag tror att det systemet skulle gynna många, oavsett om du vill bli vvs-are eller läkare.

Jag visste inte ens vad högskolan var för något förrän jag var en bit in i 20-årsåldern. Att det var något man gjorde efter gymnasiet var nog det enda jag visste. Mina föräldrar var väl inte de mest studiemotiverande personerna. Jag visste inte ens varför man behövde gå gymnasiet, så att jag aldrig gick klart ettan och fick läsa om allting på komvux i efterhand kanske inte är så jättekonstigt.

Högskoleprovet hade jag hört talas om någon gång i tonåren, men vad det var hade jag heller ingen aning om förrän jag stötte på HPGuiden efter några månader på komvux.

Jag tycker man ska försöka upptäcka de elever som inte får stöd hemifrån och ge dem det stödet (vad det nu är för stöd) som behövs. Så klart.

Håller med om att föräldrar spelar en stor roll vad det gäller motivation. Skolan kan informera om vad som krävs. Men att på riktigt motivera en omotiverad elev det är inte lätt. Det finns några riktigt bra lärare som lyckas häpnadsväckande bra, men det är inte lätt.

Sen tycker jag att man måste respektera elevernas beslut, de är trots allt inte småbarn och någon gång måste man lära sig fatta egna beslut. Det finns ju dessutom andra vägar att komma in på utbildningar än att ha bra betyg om man nu skulle ångra sig i efterhand.

Nyberg89 skrev:Hejsan allihopa!

Det är ju så att många börjar gymnasiet, utan motivation och utan mål, men också bär på en stor potential. En potential de inte är motiverade att använda och därmed väljer "fel" eller inte får de där MVG'na som man faktiskt behöver för att bli läkare.

Hur många är vi egentligen som saknade motivation, som inte visste vad vi ville och stod handfallna?

Är skolsystemet verkligen rätt, som låter så många "falla genom stolarna" pga brist på motivation?

Jag tycker att det är föräldrarnas uppgift att ge deras barn motivation, ty skolan kan inte sitta med varje elev och försöka övertyga han/hon att bli läkare eller något annant. Tänk på att varje person säger det yrket som han eller hon tycker om och av denna anledning måste föräldrarna veta vilket yrke som deras barn tycker mest och därefter ska de ge branen ett stimulerande uppgift som har något att göra med det yrket de tycker om.
Emellertid måste skolan också meddela elever att om de vill få ett bra jobb i framtiden, måste de få höga betyg

Hejsan allihopa!

Det är ju så att många börjar gymnasiet, utan motivation och utan mål, men också bär på en stor potential. En potential de inte är motiverade att använda och därmed väljer "fel" eller inte får de där MVG'na som man faktiskt behöver för att bli läkare.

Hur många är vi egentligen som saknade motivation, som inte visste vad vi ville och stod handfallna?

Är skolsystemet verkligen rätt, som låter så många "falla genom stolarna" pga brist på motivation?