av EyeGuy » 04 jul 2014, 08:31
Mycket av det jag säger är kanske egna spekulationer och funderingar, men jag tror man växer in mer i rollen som läkare under tiden man studerar och har de praktiska moment som ingår i utbildningen. Man har även andra i närheten för att stötta och guida en i de situationer som kan uppstå.
För att ta ditt exempel med akutmottagningen, så är den stress som kan vara förknippad med akuta fall något man tränar upp att hantera. Efter ett tag har man tränat upp sig med erfarenheter och kommer kunna hantera situationer genom att falla tillbaks till de rutiner.
Då jag själv gjort värnplikten och jobbat lite inom försvaret brukar jag föreställa mig att det påminner lite om de stridsövningar man genomgår där. Först går en instruktör igenom vad som ska göras, sedan får man successivt träna att utföra mer avancerade moment och lägger hela tiden på med feedback från instruktörer och övriga deltagare. Stressmomentet som är där efter första genomförandet brukar försvinna snabbt. Självklart skulle det bli ett helt annat läge i en skarp situation jämfört med en övning, men då faller man lätt in i tidigare rutiner (något försvaret brukar vara bra på att drilla in).
Vad gäller allt som brukar komma med i tidningar så brukar jag alltid fundera vad som faktiskt inte står i tidningen. För visst låter det hemskt om en läkare skulle missa något allvarligt. Men hur vanligt är verkligen det allvarliga jämfört med något som är väldigt vanligt och inte livshotande? Alla de fall kommer ju inte med i tidningen (skulle nog göra läsandet lite tråkigt).
Att göra misstag hör till livet. Och som ordspråket säger: "Den som inga misstag gjort, har heller inte gjort något". Att göra misstag som läkare kan självklart ha allvarliga konsekvenser, och jag tror inte någon läkare kommer slippa från detta. De misstag man gör måste man kunna ta till sig, lära sig av och sedan gå vidare. Jag inbillar mig att det även finns mycket statistisk man ska luta sig mot också när man gör sina bedömningar. Om det t.ex. finns en viss risk att en patient har en väldigt allvarlig åkomma, även om man själv tror det är en vanlig, så får man göra avvägandet för hur stor sannolikheten faktiskt är att det kan vara det allvarliga och testa för det.
Lite tankar från mitt håll. (:
Någon som har lite mer erfarenhet från just hur det fungerar i praktiken får gärna kommentera hur pass väl det stämmer.
Mycket av det jag säger är kanske egna spekulationer och funderingar, men jag tror man växer in mer i rollen som läkare under tiden man studerar och har de praktiska moment som ingår i utbildningen. Man har även andra i närheten för att stötta och guida en i de situationer som kan uppstå.
För att ta ditt exempel med akutmottagningen, så är den stress som kan vara förknippad med akuta fall något man tränar upp att hantera. Efter ett tag har man tränat upp sig med erfarenheter och kommer kunna hantera situationer genom att falla tillbaks till de rutiner.
Då jag själv gjort värnplikten och jobbat lite inom försvaret brukar jag föreställa mig att det påminner lite om de stridsövningar man genomgår där. Först går en instruktör igenom vad som ska göras, sedan får man successivt träna att utföra mer avancerade moment och lägger hela tiden på med feedback från instruktörer och övriga deltagare. Stressmomentet som är där efter första genomförandet brukar försvinna snabbt. Självklart skulle det bli ett helt annat läge i en skarp situation jämfört med en övning, men då faller man lätt in i tidigare rutiner (något försvaret brukar vara bra på att drilla in).
Vad gäller allt som brukar komma med i tidningar så brukar jag alltid fundera vad som faktiskt inte står i tidningen. För visst låter det hemskt om en läkare skulle missa något allvarligt. Men hur vanligt är verkligen det allvarliga jämfört med något som är väldigt vanligt och inte livshotande? Alla de fall kommer ju inte med i tidningen (skulle nog göra läsandet lite tråkigt).
Att göra misstag hör till livet. Och som ordspråket säger: "Den som inga misstag gjort, har heller inte gjort något". Att göra misstag som läkare [i]kan[/i] självklart ha allvarliga konsekvenser, och jag tror inte någon läkare kommer slippa från detta. De misstag man gör måste man kunna ta till sig, lära sig av och sedan gå vidare. Jag inbillar mig att det även finns mycket statistisk man ska luta sig mot också när man gör sina bedömningar. Om det t.ex. finns en viss risk att en patient har en väldigt allvarlig åkomma, även om man själv tror det är en vanlig, så får man göra avvägandet för hur stor sannolikheten faktiskt är att det kan vara det allvarliga och testa för det.
Lite tankar från mitt håll. (:
Någon som har lite mer erfarenhet från just hur det fungerar i praktiken får gärna kommentera hur pass väl det stämmer.