Hej visitor, tack för ditt svar!
Jag är närmare 40 än 30 så liiiite äldre är jag nog
Det svänger lite hela tiden och just nu är jag (igen) inne på att jag aldrig kommer orka med utbildningen och sen BT och ST, om jag har viljan att vara en bra förälder också. Med två små barn känns det lite hopplöst att behöva jobba 40+X antal timmar plus jourer, kväller + helger,
konstant i kanske 10 år, tills man hamnar någonstans där man har möjlighet att påverka sin arbetssituation.
Läste om hur det är för underläkare i Stockholmsregionen med usla arbetstider, lite lön, ingen handledning och mycket ansvar. Är det här representativt?
https://slf.se/nyheter/underlakare-till ... kt-system/
Jag har också fått intrycket att det under studietiden är ett måste att jobba precis hela sommaren och vika någonstans (allt från usk till underläkare beroende på termin), för att knyta kontakter, bygga CVn och att ha en chans på AT (BT). Det innebär då alltså noll veckor per år "semester" under 6 års utbildning, där man skulle kunna umgås med barnen lite mer än att bara mata och söva de?
Eller finns det argument emot den här negativa bilden jag har fått efter mycket googling? Hoppas fortfarande på att det går bara man vill, men kanske gäller det bara om man är man och välter över allt som har med barnen att göra på ngn hemmafru, alternativt om man inte har barn?
Har tyvärr inga läkare i familjen (kanske i sig dåliga förutsättningar att bli läkare i Sverige
) och det här med arbetssituationen verkar extremt svårbedömt utifrån...
Jag var sååååå glad att jag kan börja plugga till läkare med mina hp poäng, har redan läst en del fysiologi och cellbiologi och anatomi bara för nöjesskull, men själva arbetslivet har börjat skrämma mig något enormt. Alla skriver bara om hur landstingen är vidriga arbetsgivare och att man inte är uppskattad förrän man är färdig specialist och att allt fler går in i väggen.
Jag har ett jobb som forskare/ universitetslärare just nu (inom samhällsvetenskaperna), välbetalt och mycket eget ansvar över när och hur mycket man jobbar men tyvärr heeeelt fel inriktning för mig, alltid drömt om att jobba som läkare. Men, också om att se barnen vaken mer än mellan 18 och 19:30 3 dagar i veckan
Går det? Eller går det inte? Min svärmor säger det är idiotiskt hela idén, men hon brukar ju ha fel om det mesta
Finns det trovärdiga berättelser av (kvinnlig) folk (vanliga människor, inte superhjältar) med barn som har lyckats med både läkarutbildningen/ jobb och familj?
Ursäkta det spretiga inlägget, tankarna snurrar lite snabbare nu när anmälan för HT21 närmar sig med snabba steg...