av tvivlare » 17 jan 2018, 22:30
La upp samma fråga under en annan flik men prövar här också:
Jag pluggar till läkare i Stockholm och är inne på mitt tredje år av utbildningen. Sedan förra terminen har vi börjat med mer och mer klinisk undervisning på sjukhus och det pratas ofta om att det är ”nu man verkligen får se vad läkaryrket innebär”. Mitt problem är att jag inte alls tycker att det är givande eller ens intressant. Det känns som att man inte gör mycket mer än att skriva journalanteckningar och det verkar inte ens som att handledarna har ett roligt eller spännande jobb. jag känner mig extremt ostimulerad och funderar därför på att hoppa av programmet.
Jag trivs annars bra i klassen och tycker att den studiesociala miljön är bra jämfört med utbildningar jag gått tidigare. Jag tycker även att de första prekliniska terminerna varit intressanta och är en person som gillar problemlösning, språk, kemi, biologi och nya utmaningar. Den stora frågan är dock om det är tillräckligt för att tvinga sig igenom ytterligare 3 år av frustration och tristess på läkarprogrammet. Det kan tilläggas att jag just nu läser intermedicin och inte ännu prövat på kirurgi eller forskning.
Kan någon som kommit längre i utbildningen/jobbar som läkare ge mig tips? Är det bara jag som känner så här ang. klinisk placering/intermedicin? Blir det bättre? Är det faktiskt roligt att jobba som läkare? Känner man att man gör skillnad för människor och att man stimuleras intellektuellt av sitt arbete?
La upp samma fråga under en annan flik men prövar här också:
Jag pluggar till läkare i Stockholm och är inne på mitt tredje år av utbildningen. Sedan förra terminen har vi börjat med mer och mer klinisk undervisning på sjukhus och det pratas ofta om att det är ”nu man verkligen får se vad läkaryrket innebär”. Mitt problem är att jag inte alls tycker att det är givande eller ens intressant. Det känns som att man inte gör mycket mer än att skriva journalanteckningar och det verkar inte ens som att handledarna har ett roligt eller spännande jobb. jag känner mig extremt ostimulerad och funderar därför på att hoppa av programmet.
Jag trivs annars bra i klassen och tycker att den studiesociala miljön är bra jämfört med utbildningar jag gått tidigare. Jag tycker även att de första prekliniska terminerna varit intressanta och är en person som gillar problemlösning, språk, kemi, biologi och nya utmaningar. Den stora frågan är dock om det är tillräckligt för att tvinga sig igenom ytterligare 3 år av frustration och tristess på läkarprogrammet. Det kan tilläggas att jag just nu läser intermedicin och inte ännu prövat på kirurgi eller forskning.
Kan någon som kommit längre i utbildningen/jobbar som läkare ge mig tips? Är det bara jag som känner så här ang. klinisk placering/intermedicin? Blir det bättre? Är det faktiskt roligt att jobba som läkare? Känner man att man gör skillnad för människor och att man stimuleras intellektuellt av sitt arbete?