Lundis skrev:Jag går sista året på gymnasiet och funderar på att söka till läkarprogrammet efter studenten. Det känns som ett givande och stimulerande yrke, men tyvärr har jag svårt att föreställa mig hur livet som läkare kommer att se ut. Om någon besitter information, antingen genom egna eller andras erfarenheter, om hur åren efter examen kan se ut, så vore jag tacksam. Några funderingar är: Hur långa är arbetsdagarna (praktik+utbildning) under AT respektive ST? Vilka utmaningar ställs man inför? Hur pass mycket fritid har man? Och så en lite svårare fråga som är ganska subjekitv: Vad krävs mentalt för att man ska vara lämpad för läkaryrket?
Jag sitter sysslolös på nattjourrummet och kände mig manad att besvara denna fråga. Jag gör AT på ett medelstort sjukhus sedan ca 1 ½ år. Som någon skrev ovan kan läkaryrket se väldigt olika ut beroende på vilken inriktning man väljer, men åtminstone till och med AT ser det ganska lika ut för alla. Här följer mina svar på dina frågor utifrån mina upplevelser.
Arbetsdagar och fritid: Grunden är 40-timmars veckor, dvs ca 8-17 med viss variation. Utöver det har man jourer, som ser väldigt olika ut mellan olika kliniker och framför allt mellan olika sjukhus. Där jag jobbar är jourbördan ganska lindrig. Enstaka veckor har jag jobbat 50-60 timmar, men det tillhör undantagen. Tuffast har varit nattjourer på medicinakuten, med 11-timmarspass mellan 21 och 8 där man ofta jobbar hela natten i sträck. Då jobbar man dock bara tre sådana pass per vecka. Utslaget har jag nog inte jobbat mer än mellan 40-45 timmar per vecka, med en del intensivare perioder och en del lugnare. När det gäller utbildning finns det en del sådan förlagd på arbetstid, och mest lär man sig ju förstås genom att jobba. Sedan kan man läsa hur mycket som helst på fritiden om man vill/orkar, detta hänger på det egna intresset och samvetet (från första terminen och antagligen yrkeslivet ut kommer du ha en gnagande känsla av att det finns mer du borde kunna). Min erfarenhet är dock att man kan göra ett bra jobb och bli uppskattad av kollegor, personal och patienter utan att lägga någon enorm tid på egenstudier.
Utmaningar: Den största utmaningen för mig har varit insikten om hur mycket som kan gå fel och att det handlar om människors liv och hälsa om det gör det. Du kan alltid ha missat någon viktig detalj pga att du inte har varit helt uppmärksam, har en kunskapslucka, fastnar i att något är en viss diagnos och glömmer tänka brett, av tidsbrist eller av ren otur. Det är inte ofta något man missar får stora konsekvenser, men risken finns alltid där. Detta är något som är ganska lätt att förstå förnuftsmässigt, men den känslomässiga insikten kom krypande först när jag började jobba.
En annan utmaning under utbildningen och AT är att man ständigt byter arbetsplats. En vecka här, två veckor här och kanske fyra veckor där. Hälsa på alla, vara trevlig, hitta i lokalerna, lära sig rutinerna, lära känna personalen och samtidigt försöka lära sig så mycket som möjligt om patienterna och sjukdomarna. När du väl känner att du börjar komma in i det och börjar lära känna och uppskatta människorna är det dags att byta avdelning igen. Det är mentalt ansträngande, men kanske lättare om man är en extrovert personlighet.
Du ställs hela tiden inför nya situationer som du ska hantera. Första gången du ska sy ihop någon som har skurit sig. Första gången du ska ge ett cancerbesked. Första gången du ska bedöma självmordsrisken på en patient som söker på psykakuten. Första gången du ska handlägga en hjärtinfarkt mitt i natten, och så vidare. Du har alltid stöd av mer erfarna läkare som själva har gått igenom sina "första gånger" och förhoppningsvis minns hur det är, men det är ändå utmanande och mentalt ansträngande. Samtidigt är det förstås väldigt utvecklande och lärorikt och ger en kick när det går bra.
I privatlivet ställs du inför diskussioner om läkare och hur vården fungerar. Folk i allmänhet har ofta en dubbel inställning till läkare, å ena sidan betraktas läkare med nästan överdriven vördnad och respekt och det kan vara svårt att känna att man lever upp till denna bild. Å andra sidan har nästan alla en eller flera historier om "dåliga läkare" som de av någon anledning känner sig manade att dra för dig. Ditt yrke kommer alltid att väcka känslor och åsikter, och ofta kan man känna att det vore skönt att jobba med något som folk inte har en färdig uppfattning om. Du kommer också (från termin 1 på läkarprogrammet) få frågor om anhörigas, vänners och bekantas krämpor och utslag. Detta har dock inte stört mig så mycket, man får svara så gott man kan men oftast kan man helt enkelt inte ge ett säkert svar eftersom man inte kan göra en ordentlig undersökning, ta prover, röntgen eller dylikt.
För att väga upp utmaningarna tänker jag dra lite om det som gör yrket spännande och givande också. Du sysslar ständigt med problemlösning, vilket är väldigt roligt. Patienten presenterar sig med ett problem, såsom ont i magen. Din uppgift är att få fram mer information om problemet utefter dina kunskaper, med hjälp av frågor till patienten, kroppslig undersökning och ofta labprover och/eller röntgen eller andra undersökningar. Med hjälp av denna information ska du sedan komma fram till en lämplig åtgärd. Även om man ganska sällan kan "trolla bort" problemet (bota) finns det i princip alltid något man kan göra för att förbättra situationen, om det så är att lugna patienten med att det i alla fall inte verkar vara något farligt. Du får lösa många sådana problem varje dag och genom att lösa problemet gör du en konkret och värdefull insats för människan du hjälper. Det finns få känslor som slår den att 1. lyckas lösa en "deckargåta" 2. i och med detta ha gjort en verklig insats för en annan människa, och det finns nog inget yrke där man får göra det lika ofta som inom läkaryrket.
Vad krävs mentalt? Detta blir som sagt subjektivt men jag tror att följande egenskaper är viktiga:
* En hyfsad nivå av intelligens och problemlösningsförmåga. Den medicinska kunskapen uppdateras hela tiden och man ställs hela tiden inför nya situationer, därför är det viktigare att ha en "intellektuell talang" och kunna analysera information än att kunna plugga in information genom hårt arbete.
* Gott omdöme. Vara ödmjuk inför sina kunskaper och veta när det är dags att be om hjälp, samtidigt våga ta ansvar och fatta egna beslut.
* Social kompetens. Med detta menar jag inte att man nödvändigtvis måste vara övertrevlig och utåtriktad utan att man helt enkelt fungerar väl i kontakten med patienter, anhöriga, kollegor och övrig personal. Kommunikation är a och o.
* Vad som på engelska kallas "psychological resilience" ("an individual's tendency to cope with stress and adversity" - Wikipedia). Som jag nämner ovan kommer du med jämna mellanrum utsättas för ovana, svåra och mentalt påfrestande situationer. Det gäller att ha en "psykologisk buffert" så att man kan ta sig igenom dessa situationer och komma ut starkare på andra sidan. Å ena sidan behöver man ha styrkan att vid en jobbig situation "rida ur stormen" utan att reagera oprofessionellt eller överdrivet känslomässigt. Å andra sidan behöver man kunna bejaka sin "svaghet" genom att prata om det som är tungt, ta sig tid till eftertanke och återhämtning osv, annars riskerar man att gå in i väggen. Det ovanstående lät kanske lite pretentiöst men det är så jag ser det.
* Sunt förnuft, en positiv inställning och en vilja att göra gott.
Man behöver inte vara en superstjärna i något av ovanstående, jag tror det är viktigare att vara "all-round".
Sedan är det mycket av det dagliga arbetet som går på rutin. Ofta är man är på en avdelning, dagen börjar med rond där man går igenom patienterna tillsammans med överläkaren och sjuksköterskan. I regel tar överläkaren besluten och du själv bidrar så gott du kan och försöker lära dig. På ronden får du uppgifter som ska utföras under dagen, mestadels administrativa: skriva ut några patienter (skriva recept, se till att allt är ordnat med uppföljning, skriva/diktera en sammanfattning av vårdtiden, skriva eventuella remisser till andra vårdgivare), skriva in någon patient (prata med och undersöka patienten, skriva in mediciner och göra en anteckning), ringa någon läkare från en annan specialitet för rådgivning kring ett problem inom dennes specialitet. Detta pysslar man med under dagen och det varvas kanske med någon röntgenrond där man gemensamt med röntgenläkare tittar på röntgenbilder av aktuella patienter och diskuterar hur man ska gå vidare. Framåt eftermiddagen är det sedan en kortare version av morgonens rond som AT-läkaren ibland håller i på egen hand och ringer överläkaren och frågar om råd vid behov.
På akutmottagningen kommer det in akuta fall som man handlägger mer självständigt och det är här som det mesta av de utmanande, men också mest lärorika momenten sker. Det är också här du kommer bli mest oroad över att du kanske har missat något eller handlagt någon fel, för även om du nästan alltid rådgör med en äldre läkare har denne bara din version att gå på och ser sällan patienten själv.
Hoppas att du har fått en lite närmare inblick i vad läkaryrket kan innebära!