Cookies

Europeiska unionen och Sveriges riksdag kräver att alla hemsidor informerar läsare om cookies. Denna sajt använder cookies för Google Analytics, för att spara döljande av notiser och annonser och för andra funktioner. Ifall din webbläsare är inställd på att acceptera cookies tolkas det som samtycke.

[ dölj detta och visa notiser i menyn nedanför vid nya händelser ]

Forum

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 1 gäst

Läkarprogrammet med aspergers?

Klasskamrater, nollning, familjeliv, husdjur, fritid, et cetera.

30 dec 2018, 18:10

Hej! Jag har under mina år på gymnasiet kämpat hårt för mina betyg då jag haft två klara mål, att antingen bli pilot eller läkare. Nu börjar jag snart sista terminen på gymnasiet och livet som student på universitetet närmar sig allt snabbare.

Som rubriken antyder så har jag aspergers, vilket väldigt kort innebär att mina sociala färdigheter inte är så särskilt bra. Jag vill verkligen söka till läkarprogrammet och jag tror att jag hade blivit en bra läkare, jag brinner verkligen för detta, tycker det är intressant, och tycker också att hela grejen med vårdkontakten och bemötandet är viktigt. Det jag dock oroar mig över är om jag kommer att klara utbildningen och om mina sociala skills är tillräckliga.

Lärarna på gymnasiet har redan gett en hint om att det är viktigt att jag söker om anpassningar om jag börjar - men framför allt, att inte få panik när saker och ting inte går enligt plan. Detta har börjat oroa mig och jag funderar verkligen om det är värt att söka... Jag hade gjort ett utmärkt arbete i andra yrkesroller också, och undrar om det är dit jag ska sikta. Habiliteringen som jag har kontakt med tycker att det är en styrka att jag beaktar detta och att detta ger mig tid att förbereda mig inför situationer som jag kan bli stressad av. Samtidigt så menar mina vänner att min diagnos knappt märks, och att alla dessa tankar snarare begränsar mig och min utveckling. Mina sociala brister märks väl tydligast i helt nya situationer där jag inte känner någon, och då kan jag bli väldigt tyst och lätt "försvinna", tills jag blir "varm i kläderna". Samtidigt så vet jag inte om mina vänner är helt sanningsenliga och kanske bagatelliserar detta något.

Jag skulle helt klart klara av att bo själv och ta det egna ansvaret kring studier och sånt, jag bor redan hemma själv p.g.a svåra hemförhållanden, men jag är dock rädd att hamna utanför på universitetet, utan några vänner och utan något stöd.

Det är kanske också värt att tillägga att diagnosen ifrågasatts av andra psykologer jag mött genom åren, som menar att det bristande självförtroendet skapats från uppväxten och att det går att träna bort. Nu blev det ett långt inlägg men hur ska jag tänka? Ska jag söka eller är det bättre att sikta på något annat?
TS_

31 dec 2018, 11:51

Enda sättet att veta är att pröva. Kanske går det utmärkt, kanske går det åt skogen, men hur det än blir kommer du hinna lära dig massa balla grejer på vägen. Börja och kör ett år av preklin och utvärdera efter istället.
Jspr

02 jan 2019, 11:25

Jag tror att det är görbart, baserat på andra jag träffat som också varit "högfungerande aspergers". Men det är absolut viktigt med en god patientkontakt och det kan också vara det som gör skillnaden för utfallet i behandlingen, dvs att man som läkare får god kontakt med den enskilda patienten och därigenom motiverar denne till att fullfölja terapi. För detta underlättar det helt klart med empatisk förmåga. Man ska också ha i åtanke att patienter redan från början kan vara rätt så krävande på ett socialt plan, i och med den stress de befinner sig i.

Hade jag varit i din sits hade jag därför sett till att försöka få så mycket feedback som möjligt. Var tydlig med dina handledare och kursare att du arbetar på ditt bemötande och gärna tar emot konstruktiv kritik. Överväg också vilka specialiteter som kan passa dina förutsättningar (kanske inte allmänläkare i första hand).
hasselblad
Läkarstudent
Inlägg: 10

02 jan 2019, 19:06

Tack för alla svar! Jag är inte så orolig över patientkontakten, jag bryr mig om människor och har sommarjobbat på äldreboenden som tycker att mitt vårdbemötande är bra. Tar alltid konstruktiv kritik men har aldrig varit något negativt när det gäller just bemötandet. Är dock mer orolig över utbildningen, men jag tänker att jag söker om jag vågar och ger det en chans!
TS_

03 jan 2019, 10:52

du löser det!
Guest



cron