Cookies

Europeiska unionen och Sveriges riksdag kräver att alla hemsidor informerar läsare om cookies. Denna sajt använder cookies för Google Analytics, för att spara döljande av notiser och annonser och för andra funktioner. Ifall din webbläsare är inställd på att acceptera cookies tolkas det som samtycke.

[ dölj detta och visa notiser i menyn nedanför vid nya händelser ]

Forum

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 1 gäst

Borde jag bli läkare?

Arbetsliv, arbetsmiljö, specialiseringar, yrkesjämförelser, socialt, et cetera.

22 jul 2017, 14:49

Hej. Jag är 28 (snart 29) år gammal och jobbar som copywriter, något jag har sysslat med sedan jag var 17 år gammal coh gjorde min första praktik på reklambyrå. Så man kan i princip säga att jag hållit på med reklam i snart 12 år. Och det är ju roligt och så. Utmanande, tidskrävande, kreativt, varierande uppdrag och mycket problemlösning. Men de senaste åren har en nygammal dröm om att bli läkare successivt vuxit sig starkare och starkare hos mig. Under gymnasietiden var jag både skoltrött och fast besluten av att mitt framtida yrke skulle innefatta skrivande i någon form, därför ligger således inte de naturvetenskapliga ämnena i bagaget. Jag har under vårterminen pluggat in Biologi 1 på komvux, och ska nu till hösten även köra Biologi 2. Detta gör jag alltså vid sidan av mitt heltidsjobb (50-60 h per vecka). Kvar har jag dock kemi, fysik och matte. Så innan jag ens kan söka in till själva utbildningen kommer jag att vara ca 32-34 år gammal.

Och nu till alla frågor som ständigt cirkulerar i mitt huvud, och som ni förhoppningsvis har svar på:

1. Är man för gammal om man börjar plugga till läkare vid 33-årsålder?

2. Jag har hört massa skräckhistorier om omöjligheten att få AT-tjänst i de större städerna (Stockholm, Uppsala). Att folk ångrar att de blev läkare och har behövt ta andra jobb, och aldrig blivit klara. Är själv bosatt i Stockholm, och kommer med sannolika skäl behöva göra min potentiella AT i Stockholm med omnejd. Hur lång tid tar det att få AT-tjänst i Stockholm/Uppsala? Får man ens jobb som underläkare i väntan på AT?

3. Går det att ha barn samtidigt som man studerar? Är det _rimligt_ om ens möjligt?

4. Hur ser ni på stressen som yrket innefattar? Jag ser mig själv som en relativt stresstålig person, samtidigt som jag dock många gånger i mitt nuvarande yrke varit nära gränsen på utmattning. Är självfallet medveten om att jag har en viss känslighet när det kommer till stress, men för mig är det mycket förknippat med otydligt ledarskap och stor prestationsångest. Inte så mycket en rädsla över att ”jobba mycket”. Att arbeta som reklamkreatör handlar mycket om att ”uppfinna hjulet på nytt” varje gång man ska göra en kampanj, och det är en värld som drivs av priser och pengar. Konkurrensen är hård, och man är sällan bättre än sitt senaste jobb. Därför läggs det ner mycket tid (mycket helger och sena kvällar) samt energi att vara på topp. Och det är väl något som jag på senare år börjat ifrågasätta mer och mer. Känner helt enkelt inte att jag drivs av det på samma sätt som jag gjorde när jag var yngre, uppskattar det livet har att erbjuda utöver jobbet etc. Att arbeta som läkare har dock sina nackdelar också tänker jag, när det kommer till det här området. Tänker att det blir en prestationsångest på ett annat sätt i och med att det trots allt handlar om liv och död. Hur ser ni på det?

5. Är det (o)möjligt att arbeta som läkare om man har tvångssyndrom?
Jag lider av lindrig/måttlig OCD och har gått i KBT för detta, vilket har underlättat besvären något enormt. Mitt tvång tar sig dock i uttryck av kontrollerande (el-uttag, spisar, gjorde jag rätt, sa jag något fel) etc. Och är ett besvär som till viss mån ökar av stress. Min största rädsla när det kommer till läkaryrket är att jag ständigt kommer gå runt och undra - sa jag 0,1 mg eller 10 mg? Livsavgörande skillnder, med andra ord. Tror ni det är helt omöjligt att arbeta som läkare med sådana besvär? Har ni själva eller vet ni någon som också lider av det men som arbetar som läkare?

6. Omställning när det kommer till ekonomi. En av mina farhågor (dock en mindre sådan) är att vänja sig vid en helt ny ekonomisk situation. Efter att ha haft en väldigt bra lön (har även bostadsrätt i Stockholm) behöva gå ner till CSN i många år, och sedan hälften av min nuvarande lön som AT etc. Tänker att det är en stor skillnad mellan att ha jobbat länge och sadla om, än att börja plugga direkt efter gymnasiet. Min plan är självfallet att lägga undan så mycket pengar som möjligt under tiden jag jobbar och pluggar upp alla ämnen så jag har en buffert för lägenhet och så, men är ändå lite rädd för var ”hoppet” kan innebära. Hur ser arbetsmöjligheterna ut på somrarna och direkt efter skolan?


7. Hur ser man på unga läkare vs äldre läkare? Upplever ni att människor blivit behandlade annorlunda beroende på hur gamla de är under studietiden, AT-tiden osv?


8. Söka in via PIL. Av någon anledning har jag fått för mig att den _enda_ chansen jag har att komma in är via PIL eftersom mina betyg är ganska så dåliga (16-17 i snitt) och det enda jag egentligen kan förlita mig på är Högskoleprovet som jag gör varje termin för att öka. Just nu ligger jag på 1,5 men tappar flest poäng på matten. Orddelen och svenskan är dock inga problem över huvud taget. Hur ser möjligheterna ut att komma in via PIL? Hur fungerar egentligen levnadsbeskrivningen, intervjuerna etc? Hur ärlig ska man vara? Jag är personligen intresserad av att bli psykiatriker (så som det ser ut nu, men man vet ju aldrig vad man under studietiden fattar intresse för), mycket på grund av min erfarenhet av psykvården i Sverige. Både som ungdom och som vuxen (självfallet är jag också intresserad av sjukdomarna inom område). Men hur ärlig ska man vara? Är det en för- eller nackdel att ha haft att göra med den psykiatriska vården i Sverige? Kan man bli nekad på grund av det?


Jag tror nog det var alla mina tankar och funderingar. Hoppas ni haft tid, lust och ork att läsa ända hit. Är otroligt tacksam om någon av er orkar svara på dessa frågor. Och om ni själva har några frågor tillbaka, så kör på! Vem vet. Någon här kanske haft som dröm att jobba som reklamkreatör? :glad: :cool:
stemo

22 jul 2017, 17:09

Hej!

Jag gör ett försök att svara på en del av sånt du funderar på. Jag är 36 och är ungefär halvvägs genom programmet på KI nu.

1. För gammal? Generellt nej. Beror på vad du har för ambitioner i det du ser dig själv göra som läkare, om högre ålder än normalt för sin utbildningsnivå är att betrakta som en fördel eller en nackdel. Du skriver att du är intresserad av psykiatri och det är ett av fälten där jag uppfattar det som en stor fördel att ha med sig olika andra typer av erfarenheter utöver grundskola, tonår och gymnasiestudier. Generellt är ålder en arbetsmässig fördel utanför de kirurgiska disciplinerna och en nackdel inom dem då det mer handlar om att över tid utveckla sin teknik än den mentala biten i läkaryrket som delvis normalt kommer med ålder.

Men den viktigaste aspekten av varför du ska göra det som är helt orelaterad till ålder är att utbildningen i sig är helt fantastisk och utvecklande. Uppskattningen av detta faktum är något jag uppfattar i högre grad hos mina äldre kurskollegor och att flera av de yngre jobbar mer med tunnelseende kring att ”klara sig”. Du kommer inte vara ensam ”äldre” på KI. I vår klass började vi med ca 60% av hela gruppen på 25+ och ca 15% på 33+.

2. Vet ej, säkert svårare i större städer, men det är svårt att veta hur det är ca 10år fram i tiden då det skulle vara dags för dig. Underläkarvik är definitivt inget problem att få om man bara inte råkar vara mycket personlighetsmässigt udda och ha svårt att kommunicera med andra människor på en adekvat nivå.

3. Ja, studier är generellt mycket mer flexibla än arbetslivet och passar således bättre med barn än vad jobb gör.

4. Beror på vilken typ av läkare du väljer att utbilda dig till längre fram. Kan vara mycket stress eller ingen stress. Första delen av utbildningen sätter dock en hel del press på stresstålighet och uthållighet och det är nog där du kommer få bita ihop allra hårdast.

5. Behöver absolut inte vara ett problem. Men kan potentiellt vara mycket personligt påfrestande kanske. Din relation till dessa svårigheter bör dock förändras som det är över tid med mognad och med att du ”äntligen gör det du verkligen vill till skillnad från tidigare karriär”. I övrigt prova fler olika typer av behandling kanske? Att ha ”gått i KBT” kan betyda mängder med olika saker och om du fortfarande upplever problem kan du kanske testa ngt annat? Annan typ av KBT eller psykodynamisk behandling eller liknande.

6. Det här är det svåraste delen. Men behöver inte vara det om du är lagd åt det lite mer sparsamma hållet. Kan du jobba kvar lite i gamla branschen då och då är detta en stor vinst. Men har du lite CSN kvar går det generellt ok så länge du inte är tokbelånad och bostadsmarknaden ballar ur längs vägen.

7. Det här är det vanliga: är man vit man och lite äldre blir man lyssnad på automatiskt fast man inte har någon koll alls och bara säger dumheter. Så visst, ålder spelar roll i det här. Men det betyder inte att yngre och kvinnor inte blir lyssnade på alls, bara att de har mer uppförsbacke just på den fronten och ställer högre krav på deras framtoning och hur väl de hävdar sig.

8. Vet ej, antogs via HP. En aspekt som jag tror uppfattas som superviktig för de som gör urvalet är forskningsintresse, så har du inte det redan är det dags att börja odla det. Men det finns gott om experter på PIL på dessa forum, ngn kommer nog svara bättre på det.

GLHF.
Ebi



cron