I dagsläget är Socialstyrelsens inställning att läkare kan utöva healing så länge det inte handlar om hälso- och sjukvårdsverksamhet.
Artikelns författare, Birgitta Rydberg (sjukvårdslandstingsråd i Stockholms län samt partistyrelseledamot) och Anna Starbrink (ordförande i Folkpartiets programgrupp för sjukvård), håller inte med och menar att "läkarrollen är inget man hänger av sig vid arbetsdagens, eller det direkta yrkeslivets, slut".
Folkpartisterna skrev:Att vara läkare är något ansvarsfullt. Det handlar inte bara om utbildningen utan även om lämplighet för yrket. Ett grundkrav är att verka enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.
[...]
En läkare som spelar på sin yrkesroll i marknadsföringen av healing missbrukar helt enkelt läkarrollens auktoritet. Det borde inte vara förenligt med att ha kvar sin läkarlegitimation.
Folkpartisterna uppskattade inte att en läkare som använde homeopati fick behålla sin legitimation; de anser att läkare som "utövar healing och talar om arbete i 'tassemarkerna' och att bana väg i sjukvården" borde kunna fråntagas sin läkarlegitimation. De avslutar sin artikel med att efterfråga att:
Läkarförbundets ordförande "tydligt tar avstånd från healing".
Läkarförbundet och Läkaresällskapet framöver arbetar för att "säkra ett vetenskapligt synsätt hos legitimerade utövare av deras yrke".
Folkpartisterna har rätt i att läkaryrket och ovetenskapliga "läkekonster" stämmer mycket illa överens. Att använda sin yrkestitel som läkare för att ge sken av vetenskaplig legitimitet åt en ovetenskaplig bisyssla är att missbruka läkartiteln.
Frågan är dock om den linje som de två politikerna föreslår är den rimligaste lösningen på situationen.
Om en läkare med preferenser för ovetenskapliga bisysslor ändå lyckas hålla isär de två sakerna och utför sitt arbete inom den vetenskapliga sjukvården utan någon anmärkning, om denne håller "ovetenskapen" utanför läkaryrket och läkaryrket utanför "ovetenskapen", så är frågan om det verkligen finns något praktiskt problem.
Det kan ifrågasättas huruvida politiker har, eller ens bör ha, mandat att reglera människors fritid. Det vore en grov inskränkning av den mänskliga friheten.
Därmed inte sagt att jag är emot ett förbud - jag instämmer som sagt i folkpartisternas kritik - men jag anser att varje politisk handling måste tåla frågan "är detta verkligen, verkligen nödvändigt?"
Jag instämmer Nils. Man bör inte missbruka den legitimitet som läkartiteln ger. Jag reagerade däremot kraftigt på: "läkarrollen är inget man hänger av sig vid arbetsdagens, eller det direkta yrkeslivets, slut". Om jag tolkar det rätt så, inte bara ska en läkare göra vad den kan för att så bra som möjligt utföra sitt jobb, vilket förväntas av människor inom alla yrken, utan man måste också förändra den man är för att passa in i en viss roll dygnet runt. Även efter att man avslutat sin yrkeskarriär. Staten ska alltså bestämma vem man är. Hallå där 1984. Som du säger är detta knappast en liberal idé.
Upsala Nya Tidning skrev:Det finns yrkesroller som man inte kan lägga åt sidan bara för att man är ledig eller har gått i pension. En läkare som går på teatern förutsätts försöka hjälpa till om någon i lokalen plötsligt blir akut sjuk. Och var och en väntar sig givetvis att en läkare som får göra en insats på sin fritid då uppträder just som läkare och inte som något annat.
Den synen på läkaryrket kan tyckas självklar. Men i praktiken undermineras den i en utredning av Socialstyrelsen. En pensionerad läkare i Småland har i annonser i ortspressen marknadsfört sig som medium och healer och samtidigt hänvisat dels till sin läkarlegitimation, dels till en utbildning i andeskådning på ett och ett halvt år.
Jag undrar lite var gränsen går för humbug? Ska en läkare få utbilda sig i taktil massage (som är en hyfast, vetenskapligt belagd terapimetod och som används inom vården även om det där mest är undersköterskor och sjuksköterskor som gått utbildningar i det) och utföra det? Ska en läkare få utöva zonterapi? Var går gränsen för okej, lite halvbra och direkt olämpligt?