Hur man axlar oket som helare?

Läkaryrket, legitimation, specialistutbildning, arbetsmarknad, arbetsvillkor, et cetera.
Binaer

Hur man axlar oket som helare?

Inlägg av Binaer »

Jag är en av många här på läkarstudent.se som är en aspirerande läkarstudent, jag har läst basår och pluggat högskoleprov - men det är något som gnager. Det är en oro i magen, en rädsla för framtiden. Det handlar om hur man som vanlig dödlig ska kunna axla oket som kommer med att vara en praktiserande läkare. Rädsla för ronder, det egna ansvaret. Första gången man blir stationerad vid en belamrad akutmottagning, med rådjursögon tittar man upp på den luttrade sjuksköterskan som varit i Sydsudan - hur ska jag göra nu?

Hur gör ni, både läkarstudenter och aspirerande läkarstudenter, för att tacklar den uppgiften som tonar upp sig i horisonten? Är det ens något ni tänker på? Är det en roll, likt en läkarrock, man fyller ut med tiden?

Det skulle vara jätteroligt om folk skulle vilja bidra till diskussionen, både med erfarenheter och tankar. För visst får man en klump i magen när man läser en sensationsjournalistik artikel med titeln: "Läkare missade cancer."? Man viftar bort företeelsen och ger han epitetet "en dålig läkare". "Ta hans legitimation!" Sen inser man hur många klavertramp man själv gör dagligen. Det gör mig nervös.
EyeGuy
Inlägg: 36
Blev medlem: 10 dec 2013, 13:19

Re: Hur man axlar oket som helare?

Inlägg av EyeGuy »

Mycket av det jag säger är kanske egna spekulationer och funderingar, men jag tror man växer in mer i rollen som läkare under tiden man studerar och har de praktiska moment som ingår i utbildningen. Man har även andra i närheten för att stötta och guida en i de situationer som kan uppstå.

För att ta ditt exempel med akutmottagningen, så är den stress som kan vara förknippad med akuta fall något man tränar upp att hantera. Efter ett tag har man tränat upp sig med erfarenheter och kommer kunna hantera situationer genom att falla tillbaks till de rutiner.
Då jag själv gjort värnplikten och jobbat lite inom försvaret brukar jag föreställa mig att det påminner lite om de stridsövningar man genomgår där. Först går en instruktör igenom vad som ska göras, sedan får man successivt träna att utföra mer avancerade moment och lägger hela tiden på med feedback från instruktörer och övriga deltagare. Stressmomentet som är där efter första genomförandet brukar försvinna snabbt. Självklart skulle det bli ett helt annat läge i en skarp situation jämfört med en övning, men då faller man lätt in i tidigare rutiner (något försvaret brukar vara bra på att drilla in).

Vad gäller allt som brukar komma med i tidningar så brukar jag alltid fundera vad som faktiskt inte står i tidningen. För visst låter det hemskt om en läkare skulle missa något allvarligt. Men hur vanligt är verkligen det allvarliga jämfört med något som är väldigt vanligt och inte livshotande? Alla de fall kommer ju inte med i tidningen (skulle nog göra läsandet lite tråkigt).

Att göra misstag hör till livet. Och som ordspråket säger: "Den som inga misstag gjort, har heller inte gjort något". Att göra misstag som läkare kan självklart ha allvarliga konsekvenser, och jag tror inte någon läkare kommer slippa från detta. De misstag man gör måste man kunna ta till sig, lära sig av och sedan gå vidare. Jag inbillar mig att det även finns mycket statistisk man ska luta sig mot också när man gör sina bedömningar. Om det t.ex. finns en viss risk att en patient har en väldigt allvarlig åkomma, även om man själv tror det är en vanlig, så får man göra avvägandet för hur stor sannolikheten faktiskt är att det kan vara det allvarliga och testa för det.

Lite tankar från mitt håll. (:
Någon som har lite mer erfarenhet från just hur det fungerar i praktiken får gärna kommentera hur pass väl det stämmer.
Perbe

Re: Hur man axlar oket som helare?

Inlägg av Perbe »

@Binaer: Visst är dina tankar sunda när du funderar på hur du som helt "vanlig dödlig" skall kunna ta helt avgörande beslut som ibland är (förhoppningsvis oftast) rätt och ibland mindre lyckade. Att du känner en viss oro inför detta. Sluta aldrig att vara just "dödlig" och visa medmänsklighet och förståelse.

Vi "dödliga" är helt vanliga människor och av egen erfarenhet kan jag säga att ALLA läkare är olika i sina bedömningar.....helt beroende på vilken personlighet, erfarenhet, antal misstag, dagsform man har med/bakom sig.

En del läkare känner alltid att de vill lägga in varje "akuta buk" på kirurgakuten och visst kan det vara svårt eftersom det finns många olika akuta åkommor som kan dyka upp.....men som AT-läkare på akuten är du sällan ensam, du har (kanske) mellanjour som är ST-läkare eller bara en bakjour som är överläkare att diskutera dina patienter med. Det är värre som mellan/bakjour om man har en AT-läkare som INTE ringer så ofta, antingen så är det en SUPER AT-läkare (vilket jag aldrig har träffat) eller så är det en AT-läkare som inte inser sina begränsningar och inte har så mycket kunskap att inse hur lite hen kan.

Men kort och gott kan man säga att med kunskap och erfarenhet så vidgas dina "gränser" över hur mycket du "vill" ta beslut i och med ju fler misstag du gör ju snävare blir "gränserna" för en tid innan du successivt ökar "gränserna" igen och så fortsätter det så......sedan är du överläkare och blir först orolig om patienten inte andas eller har cirkulationskollaps......Lycka till i världens bästa yrke !!!
Skriv svar