Att vara patient när man är läkarstudent
Postat: 29 jan 2016, 22:33
Hur upplever ni att det är att vara patient när man pluggar till läkare?
Själv tycker jag ofta att det är problematiskt. Jag blev t ex tillsagd av en sjuksköterska att eftersom jag pluggar till läkare så är jag säkert stressad, så de symtomen jag har beror säkert på stress. Vilket de inte gjorde. Jag har även ibland varit rädd att inte bli tagen på allvar eftersom jag tänker att de ska tro att jag har "the medical school syndrome" och är hypokondrisk. Vilket faktiskt lett till att jag inte sökt vård vid ett par tillfällen där jag nog borde gjort det. Om det verkligen har varit så att de tänkt att jag är hypokondrisk vet jag inte, det kanske bara är en känsla hos mig om att jag borde veta bättre än att söka sjukvård i onödan... Har ni någon erfarenhet av det, antingen från patientens eller läkarens/läkarstudentens sida? Hur ofta är det faktiskt så att en läkarstudent får/tro sig få en massa symtom beroende på att hen pluggar just medicin? Är min känsla av att de ibland kan tro det befogad eller inte, menar jag?
När jag var på röntgen senast stod det i röntgenremissen vad och vilken termin jag pluggar. Någon får gärna förklara relevansen i det om ni vet, för jag tycker bara det låter konstigt. Att ha det i journalen kan jag ändå förstå, men jag hade helst sett att det inte stod där heller.
Ibland har jag fått positiva effekter av att jag pluggar det jag gör, där jag tycker jag har fått bättre förklaringar när det inte varit på "lekmannaspråk".
Är det någon som känner igen detta eller har helt annorlunda upplevelser?
Själv tycker jag ofta att det är problematiskt. Jag blev t ex tillsagd av en sjuksköterska att eftersom jag pluggar till läkare så är jag säkert stressad, så de symtomen jag har beror säkert på stress. Vilket de inte gjorde. Jag har även ibland varit rädd att inte bli tagen på allvar eftersom jag tänker att de ska tro att jag har "the medical school syndrome" och är hypokondrisk. Vilket faktiskt lett till att jag inte sökt vård vid ett par tillfällen där jag nog borde gjort det. Om det verkligen har varit så att de tänkt att jag är hypokondrisk vet jag inte, det kanske bara är en känsla hos mig om att jag borde veta bättre än att söka sjukvård i onödan... Har ni någon erfarenhet av det, antingen från patientens eller läkarens/läkarstudentens sida? Hur ofta är det faktiskt så att en läkarstudent får/tro sig få en massa symtom beroende på att hen pluggar just medicin? Är min känsla av att de ibland kan tro det befogad eller inte, menar jag?
När jag var på röntgen senast stod det i röntgenremissen vad och vilken termin jag pluggar. Någon får gärna förklara relevansen i det om ni vet, för jag tycker bara det låter konstigt. Att ha det i journalen kan jag ändå förstå, men jag hade helst sett att det inte stod där heller.
Ibland har jag fått positiva effekter av att jag pluggar det jag gör, där jag tycker jag har fått bättre förklaringar när det inte varit på "lekmannaspråk".
Är det någon som känner igen detta eller har helt annorlunda upplevelser?