Hej, jag går en utbildning nu som jag trivs på ganska mycket. Jag kom in på den här utbildningen av en slump faktiskt. Jag har alltid drömt om att bli läkare. Men problemet är att jag tvekar på mig själv, jag är rädd för att göra misstag för att inte kunna uppfylla kraven som sätts på mig. Jag är ganska målmedveten och gör alltid allt helhjärtat.
Nu har jag kommit in på läkarlinjen och jag är stolt över mig själv. Väldigt stolt faktiskt. Men tvekan finns inom mig. Jag måste flytta hoppa av utbildningen som jag går på nu, sluta jobba. Så jag måste offra en hel del för att bli läkare och för 6 månader sen skulle jag ha gjort det utan att tveka en sekund. Men jag testade på juristlinjen och konstigt nog klickade jag med folk jag hatade inte linjen. I början var jag smått deprimerad men jag lärde känna folk och fick ett jobb, dessutom bor jag hemma vilket gör allt lättare.
Kanske kommer jag bli en perfekt läkare, kanske kommer jag bli en dålig läkare. Jag kanske kommer trivas på linjen, men jag kanske inte kommer trivas på linjen. Allt är möjligt. Jag måste tillägga att jag har alltid varit en ganska osäker människa, jag har alltid haft svårt att ta beslut.
För två år sedan så fick jag panikångest som kom oftast i sociala sammanhang. Under gymnasiet kunde jag inte tala inför folk för det kändes som att jag inte kunde ta mig ur situationen. När jag tog studenten blev det bättre, jag blev säkrare och när jag började på juristlinjen var det också ganska bra. Att tala inför en grupp ensam har vi dock aldrig gjort men vi har talat i grupper och det fungerade hur bra som helst.
När jag mådde som sämst kände jag att jag aldrig kommer kunna uppfylla min dröm. Men sen när jag började må bra igen tog jag tag i det pluggade upp betyg och skrev hp. Jag kom inte in på läkarlinjen nu i höstas men var ganska säker på att jag kommer in till vår. NU sitter jag här och är helt förvirrad...
Om jag tackar ja nu till min plats i Örebro kommer jag automatiskt att "skrivas ut" från juristlinjen för vi har en tenta i januari som jag vill skriva... och kan jag ångra mig i slutet av december för jag behöver verkligen tänka... Eller förlorar jag min plats om jag tackar ja ??
Beslut
-
Gäst
beslut
Tja!
Kul att du kommit in!
Jag skulle råda dig att testa, det värsta som kan hända är att du får hoppa av och börja på jurist igen. Jag tror inte du borde bli avskriven i och med att du börjar ju inte rent praktiskt på läkarprogrammet förräns nästa termin? Sedan vet jag inte hur ni har det med uppehåll men det är annars något som man kan ta från ett program under en termin för att göra något annat (t.ex. jobb, resa eller testa på något annat program). Jag skulle råda dig att boka en tid med din studievägledare så fort som möjligt för att få veta dina faktiska möjligheter!
Eftersom du kommit in på läkarprogrammet så känns det som att worst case scenario är att om du (mot förmodan) får hoppa av juristprogrammet utan att skriva tentan därmed avbryter studierna helt. Då får du testa läarprogrammet under en termin för jag antar att du kan komma in på juristprogrammet vid en ny ansökan (=börja om från termin 1).
Du får helt enkelt väga för och nackdelar men jag tycker alltid man ska testa på när man har kommit in på en utbildning! Det blir roligare på högre terminer när man sedan börjar läsa sjukdomar också, det ska man inte glömma när man sitter med biokemin
Kul att du kommit in!
Jag skulle råda dig att testa, det värsta som kan hända är att du får hoppa av och börja på jurist igen. Jag tror inte du borde bli avskriven i och med att du börjar ju inte rent praktiskt på läkarprogrammet förräns nästa termin? Sedan vet jag inte hur ni har det med uppehåll men det är annars något som man kan ta från ett program under en termin för att göra något annat (t.ex. jobb, resa eller testa på något annat program). Jag skulle råda dig att boka en tid med din studievägledare så fort som möjligt för att få veta dina faktiska möjligheter!
Eftersom du kommit in på läkarprogrammet så känns det som att worst case scenario är att om du (mot förmodan) får hoppa av juristprogrammet utan att skriva tentan därmed avbryter studierna helt. Då får du testa läarprogrammet under en termin för jag antar att du kan komma in på juristprogrammet vid en ny ansökan (=börja om från termin 1).
Du får helt enkelt väga för och nackdelar men jag tycker alltid man ska testa på när man har kommit in på en utbildning! Det blir roligare på högre terminer när man sedan börjar läsa sjukdomar också, det ska man inte glömma när man sitter med biokemin
-
Gäst
beslut
Hej!
För mig var det ingen slump att jag blev antagen. Med det sagt var det inte heller någon lätt kamp. Jag pluggade upp betyg i flera år och kämpade mig in för att bli antagen som sista reserv. Saker i livet har kommit i mellan vilket har gjort att min väg för att bli läkare har varit något mer omständig än behövligt. Men dagligen har jag fått fråga mig själv; är det här verkligen jag vill kämpa för? Att kritisera och ifrågasätta sin målsättning är fruktansvärt viktigt.
Den sistnämnda egenskapen saknas hos väldigt många i min klass. De går där för just för "de har kommit in". Att bli antagen till en utbildning bör aldrig vara ett mål i själv, högst ett delmål. Att "kommit in" bygger ingen vidare motivation och för att kunna utveckla den professionella läkaretiken/arbetsättet krävs stor motivation. Nu pratar jag inte om att klara programmet, utan att faktiskt utvecklas som människa. Vad jag har märkt är att klara läkarprogrammet är verkligen de flesta som kommer in men det finns fler aspekter än så.. Att vara en bidragande faktor, aktiv debattör, vara motivationsingivande för andra är minst lika viktiga saker.
Läkarprogrammet är ett av Sveriges populäraste program och det finns många som kämpar många år för att endast komma in. Som dagligen ifrågasätter sina drömmar och kommer fram till att det är ens kall.
Jag kan inte förneka att jag känner en viss provikation från de människor i min klass som går programmet just för att de har kommit in medan har jag många kompisar som jag vet skulle älska varje dag, bidra med mycket mer och slutligen bygga upp vården.
Med detta sagt vill jag understryka att jag inte vill ta bort rätten för någon att gå läkarprogrammet eller att detta gäller läkarprogrammet enskilt. Det gäller de flesta val du gör i livet, om du inte vet vilka väg du vill gå, ja då spelar det inte någon roll vilken väg du tar. MEN, ibland får man chanser, blir motiverad och lyckas otroligt bra. Men koppla om tanken "jag har kommit in" till "Vad vill jag åstadkomma i mitt liv?." Var bestämd, men ytterst ödmjuk i dina livsval och lycka till! Läkarprogrammet är underbart, om du gör det till det!
För mig var det ingen slump att jag blev antagen. Med det sagt var det inte heller någon lätt kamp. Jag pluggade upp betyg i flera år och kämpade mig in för att bli antagen som sista reserv. Saker i livet har kommit i mellan vilket har gjort att min väg för att bli läkare har varit något mer omständig än behövligt. Men dagligen har jag fått fråga mig själv; är det här verkligen jag vill kämpa för? Att kritisera och ifrågasätta sin målsättning är fruktansvärt viktigt.
Den sistnämnda egenskapen saknas hos väldigt många i min klass. De går där för just för "de har kommit in". Att bli antagen till en utbildning bör aldrig vara ett mål i själv, högst ett delmål. Att "kommit in" bygger ingen vidare motivation och för att kunna utveckla den professionella läkaretiken/arbetsättet krävs stor motivation. Nu pratar jag inte om att klara programmet, utan att faktiskt utvecklas som människa. Vad jag har märkt är att klara läkarprogrammet är verkligen de flesta som kommer in men det finns fler aspekter än så.. Att vara en bidragande faktor, aktiv debattör, vara motivationsingivande för andra är minst lika viktiga saker.
Läkarprogrammet är ett av Sveriges populäraste program och det finns många som kämpar många år för att endast komma in. Som dagligen ifrågasätter sina drömmar och kommer fram till att det är ens kall.
Jag kan inte förneka att jag känner en viss provikation från de människor i min klass som går programmet just för att de har kommit in medan har jag många kompisar som jag vet skulle älska varje dag, bidra med mycket mer och slutligen bygga upp vården.
Med detta sagt vill jag understryka att jag inte vill ta bort rätten för någon att gå läkarprogrammet eller att detta gäller läkarprogrammet enskilt. Det gäller de flesta val du gör i livet, om du inte vet vilka väg du vill gå, ja då spelar det inte någon roll vilken väg du tar. MEN, ibland får man chanser, blir motiverad och lyckas otroligt bra. Men koppla om tanken "jag har kommit in" till "Vad vill jag åstadkomma i mitt liv?." Var bestämd, men ytterst ödmjuk i dina livsval och lycka till! Läkarprogrammet är underbart, om du gör det till det!
-
Gäst
beslut
Jag blev faktiskt rörd när jag läste ditt inlägg. Jag vill tacka dig för dina fina ord. Drömmen om att bli läkare har alltid varit aktuell. Sedan årskurs 4 har jag dokumenterat i min skoldagbok om att jag vill bli läkare. Till en stor del präglades mina val och handlingar av drömmen om att bli läkare. Under grundskolan var mottot att jag vill hjälpa människor och kanske lyckades jag pressa mig själv för mycket redan där? Jag hade en rätt stökig skola och fick ta många smällar för att jag just pluggade och att jag var utanför. Men något hände under gymnasiet jag förändrades ganska mycket. Första året på gymnasiet gick inte bra för mig. Jag fick ny vänner och förändrades ganska mycket. Gymnasiet var ganska tuff period för mig och under andra året försökte jag bygga allt från början men jag var medveten om att betygen från första året skulle ha en negativ påverkan. Samtidigt kämpade jag med ångest. Men jag kämpade satsade på HP pluggade upp en del betyg och lyckades komma in. Men nu frågar jag mig själv gjorde jag allt detta för att "komma in" eller för att jag verkligen hade motivation och att utvecklas och lära mig. Helt ärligt med handen på hjärtat kan jag inte svara på det. Jag tror att jag inte tillät mig själv drömma om något annat, folk förväntar sig en läkare av mig och jag vill bli läkare men sen tvekar jag. Börjar jag inte på linjen kommer jag också spendera ett liv på att tänka och ångra. Samtidigt vill jag inte ta någon annans plats som kan vara den jag var för två år sedan som var helt förkrossad. Men jag har själv skapat möjligheter och kämpat mig fram och jag kanske förtjänar att börja på linjen. Samtidigt trivs jag på den linjen jag går på nu och har vänner kommit in i rutiner och känner mig trygg. Vilket Jag sällan gör. Jag har byggt upp en bild av att läkarlinjen är torra människor som inte har några känslor och konkurrerar med varandra och jag kan inte ha sådana människor i närheten av mig. Men samtidigt hade jag samma bild av jurist linjen men så fel jag hade.
Jag uppskattar alla svar jag kan få och detta är ett sätt för mig att ventilera. Så TACK
Jag uppskattar alla svar jag kan få och detta är ett sätt för mig att ventilera. Så TACK
så får jag hoppas på det bästa helt enkelt-
Gäst
beslut
Berätta gärna vad du beslutar dig för och vad studievägledaren!
Du kan inte resonera som att du tar en plats för någon annan, systemet med betyg gör ändå någonstans att du har förtjänat att komma in och skulle det sen inte passa dig har du all rätt att hoppa av. Rätt skönt med de valmöjligheterna tycker jag!
# den som skrev om studievägledarna
Du kan inte resonera som att du tar en plats för någon annan, systemet med betyg gör ändå någonstans att du har förtjänat att komma in och skulle det sen inte passa dig har du all rätt att hoppa av. Rätt skönt med de valmöjligheterna tycker jag!
# den som skrev om studievägledarna