Hej och tack för era reflektioner!
Ledsen för sent svar. (Tanken var dock att samla diskussionen kring detta på ett och samma ställe - nämligen i facebookgruppen "lönedryftet")
När min handledare på praktiken beklagar sig över du-reformen, när vi erbjuds kurser i löneförhandling från tidiga terminer, och när det första inlägg jag får se på detta forum sedan nyheten om nyval utlysts handlar om "vilket parti man skall rösta på för att inte det skall bli överskott på läkare i Svergie", då tycker jag det är rimligt att fråga sig om vi är på väg åt rätt håll eller inte.
Det är lätt att tänka sig vådbudgeten som disponibel på olika utgifter, vilket den till viss del också borde vara, men det är möjligt att det är en naiv tanke. Även om man som jag ser mycket man borde satsa på inom vården före höjda läkarlöner är det förstås svårt att veta att en omfördelning inte hamnar i - hemska tanke - ett svart landstingshål av överskottsmål.
Tanken om att ett jämlikt samhälle ger bättre hälsa står orörd, jag tänkte utveckla den lite:
Att inkomstklyftorna i Sverige ökar vet nog de flesta. Enligt en oecd-rapport har de sedan 1985 ökat mest i Sverige av alla OECD-länder:
http://www.oecd.org/els/soc/49564868.pdf
”På befolkningsnivå finns ett negativt samband mellan inkomstspridning och hälsa”, skriver folkhälsomyndigheten, ett påstående som för mig också är föga förvånande:
http://www.folkhalsomyndigheten.se/.../ ... a-villkor/
Även läkarförbundets förra ordförande Marie Wedin skriver att ”De sociala skillnaderna i hälsa har vuxit i världen och i Sverige. Det har visat sig att finns ett stort samband mellan social »hackordning« och hälsa.”:
http://www.lakartidningen.se/.../Oroand ... khet-i.../
Läkarförbundet skriver även i sina läkaretiska regler att ”Läkaren ska i sin gärning ha patientens hälsa som det främsta målet” (vilket borde vara en självklarhet)
http://slf.se/etiskaregler
Men om man som läkare begär lika stor procentuell löneförhöjning som låglöneyrken så ökar inkomstspridningen ännu mer, vilket alltså enligt folkhälsomyndigheten på befolkningsnivå ger sämre hälsa. Därför tycker jag att man som läkare snarare bör agera för att försöka minska den socioekonomiska segregationen, och således ser jag en dubbelmoral i att läkarförbundet varje år arbetar för höjda läkarlöner.
Det är även mycket viktigt att det finns en stor attraktionskraft för begåvade människor i detta viktiga yrke, som ni påpekar. Dock är jag inte säker på att lön och status bör spela huvudrollen i att skapa den attraktionskraften? Läkarprogrammet är ju en av utbildningarna med klart flest antal behöriga sökande per antagning, och antagningspoängen är så höga att betygsskillnaderna mellan de behöriga knappast kan anses spela någon roll. Kanske att man då hellre ser att en större andel av denna skara sökt sig hit på grund av engagemang och intresse för yrket än för status och lön? (Därmed inte sagt att kombinationen inte är möjlig!)
Kopplingen mellan ansvar och lön tycker jag inte man bör ta för given. I länder som USA där det förekommer mer stämningar hit och dit kanske den är relevant, men så fungerar inte rättssystemet i Sverige. Blir man bättre på att ta ansvar av en hög lön? Eller är det så plågsamt att ta ansvar att man måste kompenseras med hög lön? Hur kul kan ett jobb helt utan ansvar vara?
Notera att artikeln är inte är någon sorts argumentation för radikal sänkning av läkarlönerna, vilket vi inte tror är önskvärt (även om det kanske framstår så efter att spionen ändrade vår rubrik) utan ett ifrågasättande om inte det finns vettigare saker än att höja dem. Allt startades för att uppmuntra till diskussion, vilket jag alltid tror är nyttigt. Tack för att ni ger er in i den.
/Linus