Situationen på arbetsmarknaden i dag innebär att landstingen kan ställas inför situationen att en anställd läkare väljer att säga upp sig för att omedelbart ta anställning hos ett bemanningsföretag och låta sig hyras ut till samma landsting och samma arbetsplats. Landstinget har i princip inte något annat val än att hyra in läkaren i stället för att ha henne eller honom knuten till sig i en anställning. Landstinget blir i det läget en högst motvillig kund till bemanningsföretaget.
En läkare som hyrs in via ett bemanningsföretag kostar betydligt mer jämfört med om personen i stället hade varit anställd direkt av landstinget.
Ett frågetecken som inte berörs i debattartikeln är dock varför landstingen inte väljer att erbjuda mer konkurrenskraftiga arbetsvillkor; det borde till exempel vara möjligt, åtminstone i teorin, att spara pengar genom att erbjuda arbetstagarna samma lön som bemanningsföretagen - då skulle man behålla personalen utan att dessutom behöva betala för bemanningsföretagens vinstmarginaler. Med tanke på att en fast anställning ger arbetstagaren stabilitet i livet så borde det rentav vara möjligt att lägga sig något under bemanningsföretagens löner och ändå få det resultatet.Slutligen ska sägas att [arbetstagarna] är varmt välkomna att söka anställning direkt i landstingen istället för att gå omvägen via ett bemanningsföretag. Det skulle vara gynnsamt för såväl kvaliteten i vården som för skattebetalarna.
Varför väljer landstingen en lösning som, åtminstone vid en första anblick, verkar vara dyrare än ett annat alternativ som står till deras förfogande?